Göteborgsposten – 11 november 1861, sida 1

o8s ett par glas rum tillsammans för gammal vänskaps skull. För necken! bon har ett hjerta af det finaste guld. Hon är värd att vara hustru till en sann sjögast det är tvärsäkert som ett ref i byväder. Och så frägade hon mig, hurudan frakt jag gjorde här i lifvet, och hvad hon skulle kunna göra för mig, och en mängd annat, förstås, Eftersom jag kände dem begge, både denne och generalon, så dukade jag upp för henne hela historien om den den lilla, Maburece pekade härvid på Rosa. — Den lilla Rosa, ropade hon till mig, återtog ban; Bernards dotter. Stackars liten, jag såg hennes goda moder draga sin sista suck ... — Har hon sett min mor dö? afbröt Rosa och skyndade fram till matrosen. — Ja, fortfor Mahurec: och eftersom äfven hon lofvat den aflidna, att värda sig om er, i händelse man åter skulle få reda på er, är hon i denna stund beredd att hålla sitt löfte. Rosa betraktade efter hvarandra Lonore, Henri, Charles och sjögasten. — Men, sade hon, det var således ensamt för min skull, som hr Mahurec gick att besöka general Lefebvre? — Ja, sade Lonore. — Ni har anhållit om hennes beskydd för mig ?