Göteborgsposten – 11 november 1861, sida 1

Charles tryckte kraftigt sin väns hand. — Tack! sade han. I detsamma klappade någon på dörren till det yttre rummet. — Det är Jacquet! utropade Henri lifligt. — Nej, inföll Charles, han brukar ej klappa på detta sätt. Tunga steg ljödo i det yttre rummet; den nye besökande var säkerligen en bekant, som ansett det tillräckligt att med en knackning på dörren underrätta om sin närvaro och ej trott sig behöfva vänta tillåtelse för att stiga in. Dörren öppnades och Maburecs godmodiga ansigte visade sig för dem som befunno s:g inne i rummet. — Stig in! sade Charles, då han såg honom tveka. — Hum! sade sjögasten och förde handen till sin yllemössa, jag har nu kryssat i alla streck genom Paris! Har du träffat generalen ? frågade Henri. — Lefebvre? Nej; men hans hustru har jag råkat. — Medborgarinnan Lefebvre? — Jojomen ; det är krona till qvinua det! Och fastän hennes man kommit upp i en af de högsta rånockarne i samhället, så är hon likväl inte det ringaste styf för det. Ah, matros! ropade hon an mig: är det du? Och så omfamnade bon mig och jag henne, och så togo vi