Göteborgsposten – 9 november 1861, sida 1

tryckte henne under våldsamma snyftningar mot sitt bröst. — Min Gud! min Gud! sade Rosa. Men hvad är det då? — Blanche!... mumlade Lonore. — Nå? — Hon är förlorad för oss! — Förlorad ! utropade Rosa. — Säg icke så! säg icke så! inföll markis dHerbois lifligt. Om Blanche vore för alltid förlorad för mig, skulle jag döda mig genast. — Charles! utbrast Låonore, förfärad öfver den ton, hvarmed markisen yttrat dessa ord. -Ja, jag skulle döda mig! upprepade Charles. — Gud kan ej vilja, att Blanche icke skall undslippa sina bödlar, då jag bunnit undslippa mina! tillade vicomte de Renneville. — Och likväl, sade Lonore, i det hon bemödade sig om att återhålla sina tårar, befinner hon sig ännu alltjemt i detta vidunders våld... — Jag skall rycka henne derur! utropade Charles med flammande ögon. Och han började härvid gå fram och tillbaka genom rummet, liksom om han ej kunnat beherrska den rörelse som så djupt gripit honom. Henri lutade sig hastigt intill Lonore. — Af medlidande med honom, dölj er smärta! mumlade han. (Forts.)