Göteborgsposten – 4 november 1861, sida 2

de — 0 — RR TT ETSI skulle stänga boden, en karl, som var något illaklädd och såg nästan tokig ut, rusade in i butiken under oartikulerade rop af glädje samt skynlade fram till medborgarinnan. M:me Gervais hade genast känt igen sin man och svimmat. Gervais ögon hade fuktats af tårar, ty han var öfvertygad om att denna svimnmning förorsakats af glädje öfver hans oväntade återkomst; men grannarne tillskrefvo denna sanslöshet något helt annat, t. ex. en kärleksbandel, som den ansedda enkan sagts hafva, Vi tro naturligtvis ej ett ord af sqallersystrarnes prat. Men svimningen förlängdes på ett oroväckande sätt och då medborgarinnan återkom till medvetande, var hon så svag, tillfölje af den djupa rörelse hon utstått, att hon knappast förmådde stamma några ord till bevis af sin lifliga glädje öfver det oväntade återseendet. M:me Gervais älskade utan tvifvel sin man; hon var säkerligen lycklig af att få återse honom, men menniskohjertat är så underligt, det rymmer i sig så oförklarliga känslor! M:me Gervais hade rönt en liflig smärta, då hon blifvit öfvertygad om att hennes man var för alltid förlorad för henne, men man kan slutligen lefva äfven med smärtan och tiden gör, att man vänjer sig vid allt. (Forts.)