Göteborgsposten – 2 november 1861, sida 1

som han stoppat i fickan, bröt sigillet och .genomögnade med begärlighet de papper, som funnos i kuvertet. Ett matt leende, ett af dessa bittra och hånfulla leenden, som riktigt gissla den, till hvilken de äro ämnade, krusade den läsandes läppar. — Förträffligt! sade han med ironisk ton. Derpå tog han några andra papper på bordet och genomögnade dem åter. — Välan! sade han och lutade sig tillbaka i länstolen, denna lilla intrig var temligen bra uppspunnen, men den saknade kraft. Ah, Rick, Roquefort, Bamboula, mina hrr skurkar! j spelen tillsammans emot mig! Guds död! j ären likväl ännu icke tillräckligt skickliga, att förmå rätt sköta korten! Skulle man således tro galerkonungen vara död eller dum? Om så är, skolen j på er egen bekostnad få lära er, att han ännu finnes till och att hans förstånd ännu är sundt. Att gifta sig med Blanche och ärfva rikedomarne efter familjen de Niorres, utan att taga mig med i bolaget! En skön tanke, som dock är omöjlig att bringa till verkställighet. Blanche kan bli gift, må ske, men hon kan ej ärfva af det helt enkla skälet, att en direkt arfvinge af Niorres ännu finnes till ...Jal! jal... han lefver . . ..men hvar djefvulen är denne gosse? Jag måste ha reda derpå ... Jag skall lära