Göteborgsposten – 31 oktober 1861, sida 2

är då den man, hon talade om, denne franske korsar, som så tappert bibehållit sig i Antillerna, då våra kolonier gått förlorade, och här skyddat den franska flaggans ära. . — Det är jag? sade Charles helt enkelt. — Du? upprepade Victor Hugues med beundrande förvåning, ty alltsedan hans ankomst till Pointe-å-Pitre hade de franska invånare, som qvarstannat derstädes, berättat honom om den okände korsarens förvånande bedrifter samt den förskräckelse och det raseri, som han ingaf engelsmännen, — Ja, just jag! upprepade Charles, och utan jordbäfningen på Trinidad skulle jag för längesedan kommit till dig. Charles berättade nu med denna enkelhet som är så egen för den verkligen starke mannen, hvad han uträttat och hvad han velat uträtta. Victor Hugues och hans officerare kände sig, då de hörde honom, upprörda af denna känsla af patriotism som, hvad man än må säga om mensklighetens belackare, lifvar och alltid skall lifva de hjertan som sitta på rätta stället. Den långa listan öfver de segrar Charles vunnit på engelsmännen, berättelsen om hans snillrikt upptänkta kupper och dessas djerfbhet elektriserade allas sinnen. (Forts.)