Göteborgsposten – 30 oktober 1861, sida 1

flaggor gifva staden ett festligt och pittoreskt utseende, Pointe-å-Pitre egde år 1794 ingalunda dessa breda och raka gator med deras trottoirer, dessa regelbundna torg och vackra byggnader, hvaröfver staden nu är så stolt. I Republikens II:dra år var Pointe-å-Pitre endast 31 år gammal och var ännu långt ifrån denna utveckling, som staden sedermera vunnit. Belägen i djupet af en vik, vid Saltflodens mynning, är dess hamn fullkomligt skyddad mot vindarne och sjön och kan med sitt ansenliga djup mottaga de mest djupgående fartyg. Hamnen har ock tillfölje af denna sin vigt alltid varit väl försvarad. Svinön bildade en stark försvarspunkt, der den låg midt i floden, befästad med tvenne batterier, hvilkas eld korsade fästet Saint-Louis, som låg på högra flodstranden. I öster, på en utskjutande udde från fastlandet, ofvanför fästet Saint-Louis, reste sig fästet Fleurd Ep6e, sjelf domineradt af det dystra Marc-Cotte, alldeles fullspäckadt med kanoner. Från sjösidan kunde Pointe-å-Pitre derföre icke angripas utan med tillhjep af mäktiga krafter, men från landsidan var förhållandet annorlunda. Der var staden alldeles obetäckt och egde ej ett enda batteri. Det var från denna sida Victor Hugues angripit staden och fråntagit engelsmännen densamma; det var äfven från denna sida, amiral Jervis, rasande öfver sina truppers nederlag, ber