Göteborgsposten – 30 oktober 1861, sida 1

Ut hvad till vår kunskap kommit af biskop Annerstedts förmaningstal synbarligen utgår ifrån den obestridda förutsättningen, avt giltigheten af skriftens eget vittnesbörd icke må at någon annan auktoritet på minsta sätt inskränkas. Kn annan sak är, huruvida icke likväl den trous analogi, till hvilken biskopen hänvisar såsom säkraste grunden för de enskilda bibelställenas tolknisg, ulläfventyrs in praxi — om än så hemhgt, aut biskopen sjelt icke marker det — förvexlas med bekännelseskritternas dogmatiska system eller med den kyrkans allmänna lära, hvari lösningen at de svårigheter, kyrkoherden påpekat, uuryckligen tformäles vara gitven. En sådan törvexling är i sig sjelt ganska lävw tänkbar, då kyrkaus lärosystem såsom ingående hutvudbeståudsdel i en lika tidigt börjad som flitigt och länge tortsatt undervisning i och öfning at retigionen maste vara i törväg så miörlitvadt med hvarje törsamlingsmedlems vänkeoch föreställningssätt, avv det tordras — förutom audens tramtör allt nödvändiga sjeltbesinning af sitt eget eviga väsende i Gud — ej blott ett ganska utbildadt Mmatoriskt sinne, utan ock en hög grad af logisk skärpa och sjeltstandighet i omdömet, om man skall kunna under ueu kritiska bibeliäsningen hålla sig at detta lärosystem nog oathängig, tor att utan wtrång al toruttattade åsigter tolka urkunden rent etter dess egen ursprungliga mening och anda. Men vi drista gå ännu ett steg längre uch pästå, att den nämnda, så lätt vänkbara törvexlingen ätven i sjeltva verket blitvit gjord. Med trous analogi kan icke rätteligen försvås någonting annat, än trons (troslärans) sjelföfverensstämnnelse eller dess egenskap att vara fri ifran motsägelse mot sig sjelf; och denna egenskap kan ej bevaras, utan går ohjelpligt förlorad, ifall trou skall attirmera den motsägelsen, att samma person (Christus) på en gäng oinskränkt äger alla de högsta tulikomligheter, och icke oinskränkt äger dem (det förra är nåml. vilkoret för att vara sann Gud, det andra åter för avtt vara sann ickegud, t. ex. sann meuniska), eller att han på samma gång är det högsta väsendets (Guds) son, och (icke dess son, utan) det hogsta väsendet sjelft (Gud) — en lära, hvars rätta bedömande, längt iträn att, såsom biskop Annerstedt vill, öfverga allt menniskoförstands förmåga, tvärtom taller gans.a djupt nedunder den förmågans maximihöjd och utan ringaste svårighet låter otelbart uvtala sig derhän, att man omöjligt kan på en gång behålla törståndet och detta läromnehåll, utan ovilkorligen nödgas för twtilltället afsäga sig ettdera. Hvar och en som tycker, att en menniska borde duga äfven till prest, utan att behöfva afsäga sig förståndet, skall säkert föredraga kyrkoherde Hallins säw att bevara trons analogi, hvilket består i att låta tron helt emkelt vägra att inom sig upptaga eller behålla någonting motsägande — ew sätt, som utom sin enkelhet ätven hår den väsendtliga förtjensten att vara det enda, som når gonsin kan leda till målet; ty är motsägelsen en gång verkligen upptagen inom tron; så är ju i och med detsamma trons sjelfötverensstämmelse nödvändigtvis tillintetgjord, och det gitves mot denna olycka 1 all evighet intet annat botemedel än aw motsägelsen ånyo skaffas ut förmedelst rättelse af det fel, hvarigenom den kommit in. Nu är motsägeisen inkommen genom och oskiljaktig ifrån det kombinerade antagandet, att törst och trämst bibelordet iramställer den objektift sanna religionen, och för det andra vår dogmatiks uppfattning at bibelordets innehåll är den fullkomligt riktiga; detta antagande måste följaktligen för vinnande at trons motsägelsefrinet nödvändigt rättas, antingen sålunda, att man förkastar redan dess förra ael (i hvilket fall dogmatiken sjelfmant upphör att vara något föremål för vår tro), eller sålunda, att man behåller antagandets förra och förkastar dess sednare del. Kyrkoherde Hallin har, såsom man borde vänta, valt det sednare alternativet, och hvarje klarsynt bibelos och religionens vän bör derföre vara honom af hjertat tacksam. Också är den, som skrifver dessa rader, med hr H. fullt öfvertygad derom, att bibelns Christologi i sjeltva verket är oförenlig med dogmatikens, och lika högt som det gläder honom att finna bibelns lära härutinnan öfverensstämma med sanningens och förnuttets, lika oförställdt måste han såsom en af de svåraste olyckor för både bibel och religion beklaga, om samhällets högre andliga myndigheter, misskännande sitt sköna kall att vara det väx.nde ljusets, den fortskridande menskliga bildningens om ej) främste fackelbärare, så dock svurne beskyddare på jorden, glömma sig allt för länge qvar på en förfluten tids ståndpunkt, och i följd deraf uppfatta kristen