Göteborgsposten – 26 oktober 1861, sida 3

— Sire, för mig gäller endast ert domslut! Man må gifva mig det första, bästa horn som finnes att tillgå, och jag skall lyda Ers M:ts befallning. Man söker anskaffa ett horn, man finner ett präktigt instrument med alla slags klaffar; man öfverlemnar detsamma till Vivier, som betraktar det med den största förvåning — Nå, frågar Kejsaren, felas något ännu? — Intet, tvärtom, jag brukar ej begagna mig af de der små tingestarne; jag spelar endast med mina läppar och med min hand. Han sätter hornet till läpparna; nu hejdar Kejsaren honom: Min kära Vivier, det skulle göra mig förtviflad om något missöde skulle hända er. Nu, då ni sjelf är redo, börjar jag känna mig ängslig. Låt oss lemna saken tills i morgon. Man skall hemta ert horn från Paris. Dock, Vivier hade fattat sitt beslut och började. Hvilken triumf! Aldrig tillförene hade virtuosen framlockat sådane toner, en så ljuf och fyllig klang, sådan poesi! Han fann med största lätthet dubbla, tredubbla fyrdubbla toner, hvilka framkallade åhörarnes beundran. Man såg sig omkring till höger och venster, hvarest väl de hemlighetsfulla hornblåsarne kunde vara, hvilka tycktes ackompagnera konstnären. Förgäfves, man upptäckte intet! Efter dessa effekt-stycken, hvilka dock ej äro de mest framstående af hans talent, lät han sitt instrument sjunga, han blåste Josephs romance, — och med hvilken rörande melankoli! Man grät, — kejsaren grät och skrattade ömsom. När romancen var slut, bestormades konstnären med frågor, huru han bar sig åt? Han förklarade att läpparne och hornets mynning gjorde det hufvudsakligaste. Kejsaren hörde på Vivier, idet han vred sina mustascher. (En af kejsarens vanligaste gester ; Vivier imiterar denna gest med otrolig natursannbet, tillochmed i kejsarens egen närvaro). Sedan konstnären besvarat alla frågor, gaf kejsaren tecken till uppbrott efter att ha yttrat till Vivier: Vi träffas åter, i morgon! Andra dagen infann sig Vivier. Kejsaren emottog honom med orden: Jag plågade er i går ; dock det var icke min skuld, jag måste göra det. Jag villa gifva er Hederslegionen, och jag ville att hela verlden skulle veta hvarföre jag gaf er den. Här är den! omfamna mig! Jag gör er till riddare af denna orden, och dekorerar er icke allenast i er egenskap af en i konstnär utan like, utan äfven som en man, hvilken jag älskar och värderar. Vivier var rörd ända till tårar, och försvann blixtsnabbt, sedan han fått sitt kors i handen. Dock, nedkommen fann han kejsaren, stående vid fönstret, skrattande — tillropa honom: Ämnar ni då ej att bära er orden?... Nej, sire, den är för stor! skildtvakten skulle fälla bajonet i stället för att skyldra gevär. Ni har rätt, kom upp igen! Vivier hörsammade befallningen, och kejsaren tog ur sitt eget knapphål det lilla band han har, och fäste det med egna händer på konstnärens bröst.