Göteborgsposten – 26 oktober 1861, sida 3

Hvarjehanda. En konstnärs seger. Vivier, den bekante bornisten, står i stor gunst hos kejsar Napoleon, och måste ofta muntra sin höge beskyddare med sina upptåg. Nyligen kallad till Vichy, erfor virtuosen, att kejsaren ämnade företaga en spatserfärd till ett litet värdshus VArdoisitre, ett ställe hvarest han under sitt vistande i Vichy helst uppebåller sig. Kejsaren ville taga konstnären med sig dit. Densamme infinner sig just i det ögonblick, då kejsaren uppstiger i sin tvåsitsige vagn. Det gläder mig att se er, tillropar bonom kejsaren, stig upp med! och Vivier sitter vid kejsarens sida. Man kör åstad, de andra gästerna följa det kejserliga åkdonet. Vivier är vid bästa lynne i verlden, alla hans bonmots slå an. Dock, i Ardoisitre väntar honom en oangenäm öfverraskning. — Min kära Vivier, sade kejsaren till bonom, jag vill bedja er om någonting, som torde falla er mycket svårt; men jag ber er att ej afslå min begäran, emedan jag är mycket angelägen om att min önskan uppfylles. — Sire, jag säger på förhand: ja! — Ingen öfverilning ! -— jag önskar att ni exeqverar ett nummer på ert horn, inför alla mina gäster och efter bästa förmåga. Vivier bleknade, detta hade han ej beräknat. (Vivier trakterar som bekant torde vara ett vanligt jägarehorn utan, ventiler eller klaffar). När han ger en konsert, öfvar han sig fjorton dagar förut på det stycke, hvilkets föredragande ej upptager mera än femton sekunder. Och nu, alldeles oförberedd — det går icke för sig! Han erbjuder sig att spela piano, violine, guitarre — endast han slipper ifrån hornsolot. — Jag beklagar, min bäste Vivier, att jag ej kan gifva efter, dock, det kan icke hjelpas. — Sire, jag har icke mitt horn här! Ers majestät vet att jag mycket väl aktar mig för att taga det med mig. — Huru! ni kan då ej traktera något annat instrument än ert eget? -— Jag bar aldrig proberat! — Då lär ni ej heller våga försöket inför detta stora sällskap, sade Kejsaren, synbarligen misslynt.