Göteborgsposten – 26 oktober 1861, sida 1

lan väderlek. De hata i allmänhet regn (med indantag af paraply-, gummigaloschoch egnrocksförsäljarne), och man har till och ned hört yttras af en veritabel stadsbo, en. ådan som i hela sitt lif allenast trampat stensator och endast måhända om midsommar. rjort landets natur äran af ett flyktigt besök, tt det vore en visare naturens ordning om let endast regnade på landet och aldrig i staden. Skulle det dock för atmosterens renande vara nödvändigt att regn någon gång fölle, ville han visserligen medgifva sådant, men med det uttryckliga vilkor, att natten skulle användas för denna reningsprocess. Usagdt må vara, huru stor visheten voreien sådan anordning; nog är det säkert att den skulle blifva omtyckt af mer än en stadsbo. Mot ett i gär åtta dagar sedan af stadens invånare fattadt beslut, avt hälften af träden å äldre begrafningsplatsen skola nedhuggas, hafva åtskilliga anmärkningar gjorts, hufvud: sakligast dikterade af pietev mot det fridlysta stället. Den mystiska skugga, som de täta lofkronorna skänkte, ansåg man så öfverensstämmande med platsens ändamål, att man trodde träden vara så tätt planterade just för åstadkommandet af denna, det sorgsna hjertat tilltalande och med det harmonierande, frid och stillhet, som man der sökt och funnit. Man har tillochmed gått så långt, att man ansett som ett helgerån att stora de träd, hvilka med sina rötter nedträngt till de saligen afsomnade; men i komiverades för begratningsplatsens vård motiver tör nedhuggningen uppenbarade sig så mycket sundt, praktiskt förstånd, att deras mening äfven måste blifva stadens innevånares. Till att börja med blir naturligtvis begrafningsplatsen något öppnare och mera alleartad; men med tiden skola nog de qvarstående, hårdt nedskurna träden erhålla lummiga kronor och just genom friheten att kunna utbreda sig hindras från att genom förqväfning utdö. Ett par medlemmar af de djerfva vetenskapsmän, hvilka nu afslutat expeditionen till Spetsbergen, hafva under veckan gästat vår stad, och varit föremål för mycket intresse och mycken nyfikenhet. Att deras skildringar från ishatvets trakter varit lifliga och naturtrogna, kan man bäst fatta deraf att, såsom det berättas, en för expeditionen mycket intresserad person under åhorandet af en dylik skildring genom dess naturtrogenhet förkylde sig och erhöll en häftig tandvärk. Konstföreningen öppnade i går i Nedre Börssalen sin fjerde utställning för i år, hvilken omfattar 25 st. taflor. At dessa ådrager sig i första rummet en större historisk målning af G. Brusewitz uppmärksamheten, såväl genom sina dimensioner som synnerligast genom ämnets artistiska behandling. Tatlan bär inskriften Wenderna i Konghäll 1135 och framställer det ögonblick då Wendernas konung Rettibur, efter att hafva plundrat och odelagt det stolta Konghäll eller Kongahäll (bredvid det nuvarande Kongelf) lemnar den af mordbranden rykande staden, för att bestiga sin mäktiga flotta, medförande de röfvade skatterna, af hvilka kyrkans bäras i spetsen, samt de fängslade borgarne. Kring den hårde och obeveklige konungen till häst äro de gråtande och om barmhertighet bedjande qvinnorna och barnen, de triumferande EEE