Göteborgsposten – 25 oktober 1861, sida 2

inandas utströmningarne från den redan förut så mycket nedblodade guillotinen. Det fanns mera af chakal och hyena i bödelns ansigte än af tiger och panther. Fegheten skymtade dock fram under det vilda uttrycket. Han var just den varelse, som ansåg det för en njutning att doppa sina händer i vanmäktiga offers blod, som älskade blodbadet för dess egen ekull, men med ett gevär i hand och stående på sitt fosterlands af fienden botade gränser, fegt skulle kastat sitt vapen, för att fly undan och dölja sig. Ance bar sansculotternas drägt med undantag af träskorna. Han besvarade sina omkringstående vänners qvickheter med ett vidrigt Icende. Han hörde knappast... han vädrade blod! Kärran rullade emellertid långsamt framåt. Någon klappade på dörren till det rum, i hvilket de båda åskådarne befunno sig: den längste utaf dem gick att öppna; en person, som bar ett trefärgadt skärp kring lifvet och var klädd som den tidens municipaltjenstemän, syntes på tröskeln och inträdde i rummet. — Goddag, medborgare Rick, sade han; hvar är medborgaren Sommes? — Här, svarade Bamboulå, som lemnade fönstret och gick emot den nykomne. (Forts.)