Göteborgsposten – 23 oktober 1861, sida 2

— Ja, Jacquet vände sig om mot den andre. — Hör ni, medborgare Brune? sade han. Allt går bra, som ni finner. Tuscnskön går att underrätta vicomten : Romulus är trogen! Derpå vände han sig ånyo till Fjäriln. — Är fångknekten ännu qvar på krogen? frågade han. — Ja, han väntar Coulcuvre, som skulle gå ned i källaren. —Nåväl! låt honom få flaskan eller flaskorna men laga att det öfverenskomna märket inskäres i korken. Fjäriln skyndade ut Brune och Jacquet förblefvo ensamma. — Låt oss nu öfvertänka! återtog Jacquet. Ni är en högsinnad man, hr Brune, och jag skattar mig lycklig af att kunna i detta fall bandla i öfverensstämmelse med er. Om man öfverraskade er i Brest i denna förklädnad, fastän ni fått befallning om att qvarstanna med er bataljon i Vannes, skulle ert hufvud ofelbarlig.n falla. Och ni löper denna fara, för att rädda tvenne personer, hvilka äro för er främmande. — Tvenne oskyldiga! aforöt den andre varmt. I det jag handlar som jag gör, uppfyller jag min pligt som hederlig karl; tacka mig icke. Jag beklagar att jag ej kan göra mera, men jag hade