Göteborgsposten – 23 oktober 1861, sida 1

Tusenskön tystnade och spratt till. -— Hvalfisken bebådar mig en fara! sade han. Jag lemnar dig men håll dig redo. Jag skall komma tillbaka i natt... Med dessa ord rusade han, utan att afvakta vicomtens svar, ut ur fängelset, slog igen dörren, låste den och dolde nyckelknippan i sina kjortlar. Efter det han åter hängt lampan på muren, gick han tillbaka uppför korridoren, ånyo förolämpande och nedskällande de offer, som utsetts att dö följande dag. Vid inträdet i den andra korridoren eller gången mötte han Lucretia, som vi lemnade tillsammans med Aspasia i portrummet. Denna utöste liksom Faucheuse de ursinnigaste förbannelser öfver fångarne, allt till stor gamman för sansculotterna i vaktrummet. -— Sommes är derborta! hviskade Lucretia lifligt i örat på Faucheuse, under det dennas låtsade raseri fördubblades. — Begifver han sig till Bonchemin ? frågade Tusenskön, — Till hvem då? — Kanske till medborgarinnan. — Det måste vi ha reda på. Och Tjädern? — Han bevakar Romulus, De båda männen återtogo genast sin roll och fördubblade sina kränkningar och skällsord.