Göteborgsposten – 16 oktober 1861, sida 2

Dies ire, dies illa Crucis expandens vexilla Solvet seclum in favilla . . . Nunnorna hade fallit på knä; hvalfvet skälfde öfver deras hufvuden. Charles skummade af raseri öfver sin vanmakt; han röt som ett lejon. Nunnorna förenade, beherrskade af abbedissans föredöme, sina böner med hennes. De sjöngo: Tuba mirum spargens sonum Per sepulera regionum, Coget omnes ante thronum!. En ny jordstöt skakade häftigt den vacklande kyrkan; nu gaf gallret vika och föll ned. Charles skyndade med ett rop till nunnorna; men ett döfvande brak hördes, hvalfvet remnade och man såg nu öfver sig bara himlen, som upplystes af morgonens första ljusskimmer. Den döme, som krönte altaret, störtade ned i koret, hvilket den begrafde under en ofantlig hög af ruiner. Charles, som tagit i sina armar en af flickorna, den första han råkat, hade ej träffats af raset. Han och flickan i hans armar voro de enda, jsom undsluppo. Intet skri, ingen suck hördes Ifrån denna graf, som lefvande mottog i sin famn