Göteborgsposten – 15 oktober 1861, sida 1

Efter några sekunder uppnådde de ingången till kyrkan: porten var öppen och de gingo in. I detsamma kom månen fram bakom molnen; dess strålar silade sig genom de målade fönstren och gaf med sitt mystiska ljus en hemlighetsfull anstrykning åt kyrkan. Det inre af kyrkan var försänkt i djupt mörker och man såg endast här och der några vaxljus, som brunno framför helgonbilderna. Bakom korgallret syntes alla de bedjande. Ingenting kunde vara mera poetiskt rörande än detta skådespel. Nunnor, novicer och pensionärer lågo på knä med pannan lutad mot golfvet: slöjorna hade fallit och de unga flickornas silfverklingande stämmor ljödo fromt till Herrans lof. Doktorn hade knäböjt i en stol. Charles stod med hopknäppta händer stödd mot en pelare och försjönk med ögonen fästade på de bedjande nunnorna i detta fromma drömmeri, som bemäktigar sig den verkligt starke mannens själ, då han står vid randen af en annalkande fara. I detta högtidliga ögonblick återkom det förflutna i hans minne. Han återsåg i tankarne sin ljusa ungdom, som så dåraktigt förspillts i nöjenas hvirfvel och sina kampanjer tillsammans med vicomte de Renneville ombord på eskadern under befäl af amiral de Suffren.