Göteborgsposten – 14 oktober 1861, sida 1

INNER E RR RR han sjelf i Bayonne de underhandlingar, som berotvade bourbonerna Spaniens krona och vände sig deritrån till Erfurt, der han hade en sammankomst med Alexander och en hel kongress at furstar. Motsvarande mot detta äro de moderna furstesammankomsterna; mövet i Villafranca efter slaget vid Solferino liknar utomordentligt mycket kejsaresammankomsten år 1805, och mötet i Stullgart kan närmast sammanliknas med mötet i lrturt. Ju mera det andra kejsaredömet begynner att närma sig det torsta 1 makt, dess mera har man begynt aut tillägga dessa sammankomster en utomordentlig betydelse, i det man ihägkommit den roll, de spelat i det torsta kejsaredömet. Då Alexander Il sammanträffade med Napoleon III i Stuttgart, fanns det många, som redan i tankarne sägo Frankrike och Ryssland, likasom 1807, törbundna för aw dela makten i Europa sinsemellan och tillsammans göra etw tåg mot kEnglaud. Icke mindre wviguga följder har man nu velat förvänta sig från Carl XV:s och Wilhelm I:s moten med Napoleon ILL, Ja man har lagt en stor vigt på en sammankuvmst, som icke egt rum, emellan honom och drouning Isabella at Spanien. Tyska blad hatva päståvt att Carl XV skulle ha altalat med honom aw erhålla Finland samt derjemte blitva tronföljare i Danmark, så av bela Norden i dess vidaste utsträkning skulle blitva återförenadt under en spira, såsom 1 Margarethas dagar. Likaledes vantar man sig att konung Wihelm skall afsluta viguga olverenskommelser om Tysklands oranande: forbund med Frankrike samt afträdande al venstra Khenstranden och erkännande at konungariket ltalien häntydas på. Slutligen skulle Napoleon hafva utsett en elftertöljare ät drottning Isabella i Spanien och derull hafva bestämt konung Pedro at Portugal. For konungens at Holland besök har man ännu icke pafunnit någon grund; men man kunde ju t. e. tramkasta antydan om en delning at Belgien mellan Holland och Frankrike. Huruvida sådana planer verkligen finnas hos Napoleon kunna vi icke åtaga uss atv al gora, Men aw torueka mojlghewn deraf kan man lika så litet. Man pånuune sig blott, att Napoleon ILII, den forsta kejsarens artvinge, uttryckligen har uttalat att han också vore hans hans executor testamenti samt att det vore hans atsigt att äterupplifva det första kejsardömets taditioner och utföra sin tfarbroders planer. Derpå har också hans poliuk i hultvudsaken gåvt ut; det har visserligen icke varit någon slafvisk imitation, utan ett fritt och sjeltständigt utförande af den kejserliga poliuken. Han hör icke till de furstar, hvilka hafva glomt ingenting och lärt ingenting; hans förbund med Eugland är det bästa beviset derpä. Det vore derför icke orimligt att tänka sig, det Napoleon 1IL ville soka tforena norden, isynnerhet då det kunde ske under huset Bernadotte, som på så många säl är fastvadt vid hans eget hus. Man ihågkomme, att Napoleon I beklagade sig ofver att icke tllräckligt hafva understodt Fredrik VI:s strätvande alt år 1810 blifva vald till tronföljare i Sverige. Hvad Tyskland angår, är det icke heller omöjligt, att han vill understödja strätvandet efter enhet för detsamma; det var ju också hans farbroders önskan att till sist samla