Göteborgsposten – 14 oktober 1861, sida 1

—————————— LLFo— — L --de skilda folkslagen till stora helheter, hvarull den territoriala indelning, som egde rum 1 kejsaredömets sista år och, och enligt hvilken både Amsterdam, Hamburg och Rom tillhörde Frankrike, skulle utgöra blott en preuminär anordning. Hans politik bletve sålunda blott ett aterupptagande at denna stora plan, ett genomförande på tyskt område af nationatetsprincipen, hvilken napoleonismen ju har erkänt såsom polsk grundsats. Man har härvid påpekat de franska blad, som haltva fordrat en kompensation ät Frankrike, tor aw detta skulle tillåta Tyskland att trån dess nuvarande söndesplittring gå otver will en enhet. Men om det än finnes något som talar derför, så finnes det ocksä mycket som talar deremot. Det fanns också ett parti i Frankrike (hvartill Lamartine hörde), som ansäg det för stridande mot Frankrikes intressen, att Italien skulle blifva förenadt och som i detta atseende påpekade Napoleon 1:s plan till en tvedelning, och dock har den nuvarande kejsaren erkånt konungariket Lvalien. Rhenländernas intörhtvande med Frankrike skulle vara ett så grott brott, som gerna är möjligt, mot nationalitetsprincipen och de otficeia franska bladen hafva tillbakavisat påståendet att Napoleon skulle vilja tillegna sig Sardinien uttryckligen dermed, att det strede mot denna princip. Skulle de tyska KRhenländerna förenas med Frankrike, så måste detta älven ske med Belgien — och det med ännu större skäl, alldenstund hälften af dess betolkning är franska talande, och dock har Thouvenel i en not år 1860 uttalat, att det icke var kejsarens alsigt att förstöra detta den franska diplomaueos verk, hvars bibehållande voro i högsta grad vigugt för Frankrike. Man får icke sammanställa Rhenländerna med Savoyen och Nizza. Det ena at dessa är belt och hållet franskt och det andra är provengalskt, d. v. s. halft franskt och begge hade helt såkert sympater for Frankrike (allaredan år 1858). Deras förening med Frankrike var snarare ett bafdande än en kränkning af nationalitetsprincipen. Det är väl dessutom icke omöjligt att tänka sig en annan slags ersättning at Preussen åt Franksike, t. ex. neutralitet eller hjelp emot Ryssland och Osterrike, understöd i ordnandet af Turkiets förhåliande eller i Polens aterupprättande, frågor, hvilka samtliga äro af ika så stor vigt för Frankrike, som intorlifvandet af provinser, som äro befolkade med en främmande nationalitet och som kanske i en snar framtid skulle vilja lossliva sig. Att Frankrike i ett krig med Tyskland skulle söka att eröfra dem, är naturligt, men som ett fredligt arrangement låter Rhenlåndernas alträdande knappast tänka sig såsom möjlig från Preussens sida. Det är framtiden förbehållet, att skåda huruvida dessa och dylika planer verkligen existera eller icke, men det är intressant att rakttiaga, huru hela Europa nu med förväntan ser upp till fransmännens kejsare såsom till den, hvilken håller alla den europeiska polivikens trådar i sina händer — till honom, som för ett tiotal af år blott omtalades såsom Napoleon den lille. Tempora mutantur et nos mutamur in illis.