Göteborgsposten – 10 oktober 1861, sida 2

Mahurec betraktade, der han stod blånd sina negrer, ömsom Gervais och James. Han tog efter en stund sin snugga ur munnen och skakade ut askan, stoppade och tände henne åter samt låtsade sig vilja återvända till sin plats sjungande på förträfflig franska en gammal bekant visa: Y avait un corsairien Quetait le roi des Antilles, I! avait trois belles filles A qui qu il donnait son bien . .. Un matelot bel et brave Qu avait son sac . . Ett genomträngande skri afbröt plötsligt Mahurec. — Ah, min Gud! min Gud! ljöd en häftigt upprörd stämma med en ton som dock hade någonting gripande. Det var Gervais, som rusat upp från bänken, på hvilken James fastnaglat honom, och nu skyndade fram till Mahurec med ögonen fulla af tårar. Den gode borgaren kunde visserligen icke gå och gälla för att ega några särdeles höga patriotiska känslor, och i hvilket annat fall som helst skulle en fransk visa knappast tilldragit sig bans uppmärksamhet; men sedan han lemnade Frankrike (af någon orsak som vi ännu icke