Göteborgsposten – 9 oktober 1861, sida 2

Det var knappast några ögonblick efter de lord Ellen landstigit och just i detsamma son solen sänkte sig ned i hafvet. Vi hafva ofvan nämnt, att då den engelsk befälhafvaren lemnade sitt fartyg, för att begifv: sig i land, fregattens sjömän stucko ut båtarne i sjön, ifriga efter att få begifva sig till staden Bland dessa var en man af omkring femtic års ålder, hans yttre, hållning och drägt stodo så fullkomlig motsats till hans kamraters, att mar med skäl kunde fråga sig, om denne man verkli gen tillhörde besättningen. Lång, mager, med ett skrynkligt ansigte kantiga gester, ödmjuk mine, liknade denne i si afstickande drägt en simpel borgare vid den ti den. Han bar under venstra armen en liten på ket och i bögra handen en käpp med elfenbens knapp. Han lyckades skaffa sig plats i aktern, de ban dock knuffades och stöttes af sjömännel under åtskilliga epiteter af: din franske hund 0. 8. V. — Mina bäste herrar, sade borgaren, son ej var någon annan än Gervais . . . tillåten mig få vara här ibland er . . . det är icke mitt fe . tvärtom . .. — Hvarföre har du då kommit hit? afbrö en, som af kamraterna kallades James och m stötte ifrån storbåten.