Göteborgsposten – 9 oktober 1861, sida 1

gra andra kavaljerer sennor Carlos, som så verksamt bistått dem och ej fruktat att ensam angripa det rasande djuret. Då han rusade på djuret, var han klädd i svart och hade bufvudet betäckt med en ofantlig pudrad peruk. Men under den våldsamma tvekampen med alligatorn hade hans kläder sönderrifvits och peruken ryckts bort. I stället för den pudrade chevelyren såg man ett tjockt svart hår. Carlos hade i ett ögonblick föryngrats mera än tio år. Under den scen, som egt rum hade ingen varseblifvit denna förändring. Den okände tycktes icke sjelf ha brytt sig derom, så liflig och djup var allas rörelse. Hvarken miss Mary eller lord Ellen hade bemärkt denna förändring. De lemnade derföre båda salen, utan att ha sett sig tillbaka, då miss Mary till hälften vände sig för att besvara en ny passionerad fras af den engelska officeren. — Ja, sade hon med smäktande stämma, ni är tapper, mylord, jag erkänner det; men fastän ni, så att säga, rykt mig ur alligatorns gap, har ni likväl icke gjort, hvad ni skulle behöft göra. Ahl! en verklig hjelte, det är . .. Mary, som nu vändt sig alldeles om och hvars blickar träffat Carlos obetäckta hufvud, uppga ett rop och drog sin beledsagare med sådan häftighet ut ur rummet, att lord Ellen ej hann att