Göteborgsposten – 8 oktober 1861, sida 1

pra, men ingen vågade taga ett steg mot vidundret. Ingen hade vapen och hvad nytta skulle man väl kunnat draga af vapnen gentemot detta djur, hvars raseri tycktes alltjemt tilltaga, utan att man kunde gissa orsaken. Hans svans piskade mot golfvet, hans förfärliga gap öppnades och syntes ännu mera hotande, hans blickar blefvo alltmera blodgiriga. Hastigt, just då alligatorn tycktes besluta sig för att rusa på sina fiender, lemnade en ung flicka den vrå af salongen, der hon hållit sig, skyndade förbi vilddjuret bort till lord lillen, som stod i andra ändan af salen. Denna unga flicka var miss Mary. — Mylord! ropade den unga flickan med genomträngande stämma, skall ni väl låta detta odjur sönderslita oss? Döda det genast under mina ögon, och jag skall förlåta er för det ni icke tagit den franske korsaren, och jag skall l samtycka till att redan i morgon återvända med er till min far. Miss Marys öfverdrifvet romantiska karakIter hade åter Jlåtit henne öfverskrida förnuftets gränser. Ständigt bedömande verlden ur en ideel I synpunkt, med en blick som blott var öppen för situationens poetiska sida, hänförde hon allt som hände till det vansinniga begäret att träffa på en I hjelte, och detta begär kom henne att glömma