Göteborgsposten – 4 oktober 1861, sida 2

den andre, som vi hört benämnas hr Charles. Är väl det möjligt ? Hvad skall jag göra i Frankrike? Vet väl jag, om fäderneslandets portar skulle öppnas för mig? Har jag ej der blifvit skändligt fälld af lagen ? har icke mitt straff förvandlats till ständig landsflykt? Dessutom, vet du icke hvad jag har ett uträtta der? Måste jag icke genomsnoka hela Frankrike, för att återfinna dem, som jag hoppas det, ännu lefva, måste jag icke söka bevisa min och Henris oskuld och utverka ändring i den dom, som skulle för alltid fläcka oss och vårt minne ? Henri är död; jag ensam är qvar, för att handla. Nåväl, Mahurec, för att kunna utföra allt detta, behöfver jag framför allt penningar. Tror du då, att jag söker efter rikedomar för nöjet att en dag få ega dem? Nej! mitt mål är ädlare: jag vill ha rikedomar, för att kunna använda mitt guld till ett heligt ändamål. Och, tillade Charles med en suck, under det år vi nu plöjt Antilliska hafvet, har ödet beständigt varit oss vidrigt; jag har i denna stund ej tusen ecus i hela min skeppskassa. — Det är sannt. genmälte Mahurec. Men derföre böra vi icke förtvifla. (Forts.)