Göteborgsposten – 4 oktober 1861, sida 2

Från Utlandet. Vi hafva för ett par dagar sedan, i fråga om Tysklands enande, i korthet frambållit, huru de rent dynastiska intressena under en foljd af år, genom det ena undertryckandet efter det andra af de mindre staterna och dessas anslutning till de större, så småningom samkat ihop de mänga tyska småstaterna till större grupper och gjort början till en transfiguration af det tyska lapptäcket. Dessaakter äro dock ej at det nationala innehåll, som de sista 13 årens enhetssträfvanden, hvilka, utgångna från de lärdas fllosofemer, spridt sig ull hela det tyska folket och nu utgöra en kompakt viljoståmning, hvilken yttrar sig på många sätt. Det gäller nu att närmast betrakta Tysklands författningsförhållanden. Redan förbundsakten bjöd, att alla tyska stater skola ha landtständers-författningar. Detta löfte kom dock endast långsamt till utförande. I alla tyska staterna började samtidigt med de nya författningarne som vanligt en sträfvan efter att betrygga ständernas makt och utvidga deras rätvghet. Frihetsåret 1848 var 1i1synnerhet gynnsamt för denna sträfvan, och ständernas makt blef. betydligt utvidgad. Sedan reaktionen återvändt, återtillskansade sig de menediga furstarne största delen af den åt landtständerna i farans ögonblick medgifna makten, men detta kunde likväl endast ske medelbart genom förändringar i kamrarnes sammansättning och inskränkning i valrätten; ty junkrarne understödde troget regeringarne, i hopp om att dessa skulle i vederlag åt dem bibehålla deras privilegier oantastade. De liberala partierna hafva dock satt sig så länge som möjligt till moötvärn, och under de sista åren ha de tillochmed börjat sträfva mot återupprättandet af 1848 års författningar. En i Churhessen länge pågående författningsstrid är åf stor vigt för saken. -Churhessens regering hade år 1850 omstörtat den lagligt bestående och erkända författningen, och förbundsdagen understödde i sin reaktionära ifver detta lagbrott. Men tillfölje af det genom prinsregevtens tillträde till regeringen skedda omslaget i Preussen år 1858 kom det liberala partiet åter till välde äfven i Churhessen, och fordrade nu, att man skulle åter antaga 1831 års författning. Churfursten har sökt besvärja stormen genom att göra en del medgifvanden; han understödes häri af de halfliberala regeringarne med Österrike, Bayern och Sachsen i spetsen, medan det mera konstitutionela Preussen och dess trosförvandter försvara ständernas beteende. Detta godkännes äfven öfverallt af de tyska kamrarne, och dessa sträfva efter att tvinga regeringarne till att uppgifva den hjelp de hittills gifvit churfursten (såsom i Bayern, Wirtemberg, Sachsen och äfven Österrike). Det är ock en sak, hvars afgörande är af största vigt för hela författningslifvets utveckling inom Tyskland. Om ständerna få rätt i sitt påstående och 1831 års författning återinföres skall äfven garanti vara gitven för allt nu bestående författningar i Tyskland: de skola bilda en grundval, på hvilken man lugna kan bygga vidare. Och när det konstitutionela systemet blifvit en sanning i de enskilta staterna, skall äfven tanken på en konstitutionel författning för hela förbundet med nödvändighet göra sig gällande och vara mogen till utförande. Det är intressant att se, huru alla sträfvandena efter Tysklands enhet ledes liksom af ett program, hvilket utarbetades år 1847 af Joseph v. Radowitz, Fredrik Wilhelm IV:s vän och minister. Det gick ut på: 1) Enhet