Göteborgsposten – 30 september 1861, sida 2

Från Utlandet. De tyska förhållandena utgöra i denna stund synnerligt föremål tör den utländska pressens kommentarier, och det framgår häraf, att Preussen i sina enhetssträfvanden (såframt denna premiss är en verklighet) har större öfvervigt inom Tyskland, än man tillochmed velat tro. Såsom bevis häpå anföres Osterrikes förtviflade ställning äfven inom Tyskland, en ställning hvilken naturligtvis måste komma Preussen särdeles väl till godo. Tillochmed en Wienertidning Presse yttrar sig oforblommeradt håröofver och säger: HBedan mötet i Olmätz 1851 har i våra regeringskretsar bildat sig en helt egendomlig åsigt om Preussens ställning till Österrike. Wienerkabinettet glömde alldeles att Preussen icke allenast är en medlem af förbundet utan ätven en stormakt; det behandlade Preussen icke såsom förbundskamrat utan såsom vasall, och lät intet tillfälle gå förbi utan att låta Preussen bittert känna detta. Derföre att Österrike presiderade i Frankfurt, trodde det sig kunna lefva huru som helst i Tyskland. Hvarje angrepp mot en förbundsreform blef tanklöst hejdadt, hvarje försök från Preussens sida att göra sin ställning inom Frankfurt gällande forblef fruktlöst. Det är ett faktum, att Preussen nu, antingen det vill eller ej, står i spetsen för det tyska reformpartiet, som börjar följa en af Frankfurt oberoende väg, och att det af instinkt idk r en politik, hvars udd är oföränderligt riktad mot allt hvad Österrike kan sträfva efter inom Tyskland. Vår regering har under loppet af denna sommar redan haft tilltälle att göra mången sorglig erfarenhet i detta afseende. De förslag till öfverenskommelse, de medgifvanden till Preussen, som man nu uppmanar henne att gora, har hon redan gjort. Hon har tillbjudit Preussen att omvexla uti innehatvandet af presidiet i Frankfurt, deltagande i öfverbefälet öfver törbundsarmeen och uteslutande rättighet att lägga besättning i Mainz, och hon begärde i ersältning för desssa medgifvanden, att Preussen skulle vid ew bestämdt krigstillfälle ingå forbimdelser till Österrike. Men Österrikes anbud kommo för sent; man fann det pris, som Österrike bjöd för ett förbund med Preussen i ett definitivt krigstilltälle, alltför ringa och likasom utrikesministeriet 1 Wien forut icke bevärdigade något anbud eller förslag af Preussen med svar, så väntar samma minister ännu i dag på ett antagligt besked från Berlin. Man har i Berlin en känsla af, att hvad Österrike f. n. är i stånd att erbjuda Preussen på grundvalen af bestående forbundsförhållanden redan är under alla omständigheter betryggadt. Det parti, som endast vill åt Österrike sälja alliansen med Preussen mot dess utträdande ur tyska förbundet, vinner med hvarje dag allt större inflytande på Berlinerkabinettets beslut. Med allt hvad vi annars kunna erbjuda komma vi nu för sent. Det kan ej vara något tvifvel underkastadt, avt kejsar Napoleon vid sitt möte i fjol Li Baden-Baden med dåvarande -prinsregenten