Göteborgsposten – 27 september 1861, sida 2

glömt det namn den nu afslöjade bofven förut burit), Bamboulå ryste till och kände sin själ gripas af förkastelse, men denna känsla ännu endast mera utvecklade hans dåliga böjelser. Hans tvekan var kort. — Nåväl! sade han med hård ton och en åtbörd som visade, att han hädanefter afskakade från sig hvarje blygsel; nåväl, du känner mig nu! Men hvad gör det! Du befinner dig nu i mitt våld, jag har lyckats! Ögonblicket är innel.. .. Bamboulå lade sina armar i kors öfver bröstet. Blanche stod stödd mot muren och hon kände så småningom hela sin kraft återfödas. — Innan jag säger dig, hvad jag vill, måste du lära känna, hvad jag kan! fortfor den eländige med den lugnaste ton i verlden. Du känner mig sedan långt tillbaka, du vet redan, genom hvad som egt rum, hvad jag är i ståndtill .... Blanche tycktes icke förstå denna med vidrig cynism gjorda anspelning på det förflutna. — Alltsedan din flykt från Gouesnou, återtog Bamboulå, tillika med din syster, vicomte de Renneville och flickan, som hittills gått och gällt för markis dHorbignys dotter, trodde du och dina vänner, att j undsluppit mina efterforskningar ... Så förhåller det sig likväl icke! Ni hade icke väl kommit tillbaka till Brest, förrän jag var derom underrättad; ni kunde ej fly till grottan vid Portzic, utan att jag skulle få veta det.