Det är knappt tänkbart att Göteborgs affärsmän skulle framkomma med obilliga anspråk och inför sina affärsvänner i det öfriga landet klaga öfver deras icke-uppfyllande Men enhvar finner naturligt att Göteborg, som gerna vill anses för rikets första handelsstad och som lång tid varit dess mest betydande importort, också önskar i sin bank se ett mönster för dylika inrättningar och svårligen kan godkänna ins:s skäl eller banktjenstemännens otillräckliga antal, då detta icke hindrar Stockholms enskilda bank att, så vidt vi kunnat erfara, motsvara trafikanternas fordringar. oo Af vår inlagda reservation torde emellertid ing. finna att vårt s. k. hot icke ens töreträdesvis rörer Göteborgsbanken, utan i första rummet öfriga banker. Det kan för öfrigt så mycket mindre få namnet hot, som det helt enkelt är en erinran till landets affärsmän, om deras pligt mot sig och hela landet, att tillvägabringa goda kreditinrättningar, och om de medel, som lagstiftningen i detta afseende lemnar dem. Huru ins. kunnat lägga någon annan tanka i våra ord är oss oförklarligt. Om den upplysta allmänna meningen inom Göteborgs samhälle ger dervarande köpmansförening orätt och finner bankförvaltningen i allo öfverensstämma med sina åsigter om en tidsenlig bankrörelse, så behöfver ju ingen konkurrens och derföre icke heller något hot befaras vid oktrojtidens slut... Men diskussionen härom torde lämpligast föras inom Göteborgspressen mellan dem som vederbör och Posttidningens åliggande inskrän kas till att för våra läsare korteligen angifva de skäl, som bankdirektionen möjligen kan finna för godt att anföra till förklaring af hvad vi funnit besynnerligt. Om vi dervid skulle tillåt. oss någon anmärkning äro vi öfvertygade att bankdirektionen icke skall visa samma ömtålighet som ins. och åtminstone icke låta deraf hindra sig att taga kännedom om anmärkningens beskaffenhet, innan den svarar. Om hundskatten. Från alla delar af riket erfar man att kommun efter kommun begagnat sig af den rättighet, som K. M:t genom kungörelsen af den 12 Juli detta år tillerkänt dem, neml. att pålägga egare af hundar en skatt för hvarje kreatur af detta slag. Man erfar äfven, att det häraf inflytande skattebelopp, hvilket enl. samma kungörelse får af kommunerna efter bebag disponeras, öfverallt anslagits till något för kommunen eller det allmänna nyttigt företag, till hvars befrämjande eller förkofran nödiga medel förut saknats. Då Göteborgs röstegande invånare, som annons utvisar, till i dag äro kallade att inför magistraten besluta i samma ärende, torde det vara på sin plats att nu yttra några ord i saken. Det är förut, såväl vid senaste riksdag som sedan ofvannämnda kungörelse blef känd, så mycket yttradt för och emot skatten å hundar, att allt tal, huruvida beskattningen är förnuftsenlig eller ej, torde anses såsom öfverflödigt. Om beskattningen skulle anses i principen oriktig och man skulle befara att såsom en konseqvens dylik skatt skulle småningom påläggas den ena artikeln efter den andra, hvilken menniskan förskaffar sig för nytta eller nöje, så att vi slutligen skulle återkomma till de löjliga skatteprinciperna vid detta århundrades början, då man skattade för bärandet af siden, sammet, styfkjortlar, ur, eller för begagnandet af hästar och vagn o. s. v., om man befarar detta, så må man begagna sig af den medgifna rättigheten att icke antaga någon skatt. Men om man å audra sidan tänker på den sig alltmera ökande massan af onyttiga och endast tärande hundar, hvilka åtminstone i städerna, äro till stor förtret genom sitt ogenerade lefnadssätt, sitt orenande, sitt nattrostörande skällande, för att icke tala om de illa dresserade, för hvilka man riskerar kläder och helsa — så må man högeligen önska, att hundarnes antal inskränkes derhän, att hvarje hur.d har en husbonde, som kan och vill taga vård om honom. Och derhän bör en beskattnig å hundar kunna leda. Då det är sannolikt, att stadens invånare i dag komma att bestämma sig för skatt å hundar, vilja vi framlägga ett förslag till skattens användande. Om vi antaga att omkring 300 st. hundar finnas i staden, uppgår skatten, efter 5 rdr pr st., till en summa af 1,500 rdr. Att använda denna till fattigforsörjningen, skolväsendet, vattenledningen eller dylikt, vore visst godt och väl, men för dessa är eå godt sördt förut. att den lilla summan