Göteborgsposten – 26 september 1861, sida 1

— Men han är då icke död! sade PetitPierre. Man påstod att vicomten, markisen och Mahurec blifvit borta på samma gång. — Men om vicomten lefver, sade Sjöman, så kan ju markisen också göra det... och Mahurec! Normanden skakade på hufvudet. — Jag har seglat med dem alla tre, sade han. Då vicomten i farans stund är ensam, så måste markisen och Mahurec icke längre befinna sig bland de lefvandes antal. En ny tystnad följde på dessa ord. La Perle var nu nära framme vid inloppet till Kilen : hon började passagen längs de klippor, på hvilka Portzic reste sig. — Guds död! inföll Sjöman med dyster vrede, i det han ännu en gång spejade utåt böljornas ban! Han kommer icke! — Ah! sade La Rochelle, jag förstår nu, hvarföre sansculotterna jagade honom så ifrigt. Han är en fördetting. — Fördetting eller icke, han är dock en verklig sjöman! svarade artilleristen. — Landtkrabborna ha slitit sönder honom ! tillade Sjöman. Men jag svär... — Pass på, gossar! afbröt en stark stämma. Fira ned brefocken och märsseglen! Qvickt, gossar!