Göteborgsposten – 26 september 1861, sida 1

DEER AREA AIRES SEA RANE IRENE KRATTA ENNERE MRI ler paradoxa aforismer, har Times äfven ianledning at de montenegrinska affärerna sökt upp ur en gammal fransk författare den hit storiska reflexionen, att hvarje stor stat fåtsig beskärd en mindre bredvid sig, ämnad att vara en tagg i dess sida och en förödmjukelse för dess nationala högmod; så var Skottland, den tiden det var ett eget konungarike, den törntagg, som försynen fästat vid Englands politiska kropp, likasom England sjelt var den pest, som var ämnad aw hindra oödmjukhetens känsla att försvinna hos fransmånnen. Denna teori tillämpar Times nu på Montenegro. Utan att vilja drifva hypotesen till det yttersta, säger bladet i en at sina ledande artiklar, kunna vi dock icke låta bli att erkänna, det den på ett särdeles tillfredsställande sätt förklarar Montenegros förhållande till Turkiet. Ty det är verkligen svårt att kunna upptäcka något fullt adeqvat ändamål med detta furstedomes tillvaro, såframt man icke antager, att det existerar för att besvära och plåga det turkiska riket. Dess område sammantaller med utsträckningen af Tzerna Gora eller det svarta berget, en högländ och öde bergstrakt, som ser ut likt en sjö med ofantliga vågor, som blitvit forvandlad till sten, och som är alldeles ur stånd att sjelf frambringa de för dess befolknings underhåll behöfliga födoämnena. Dess innevånare bekänna sig vara kristna at den grekiskt-katolska konfessionen; men det oaktadt och oaktadt dess furstar ifrigt och omsorgsfullt hafva odlat de stora europeiska makternas vänskap, så ha dock montenegrinerna icke mera respekt, än de arabiska beduinerna, för de främlingars egendom, hvilka icke halva ätit deras salt och bröd, och föra krig på ett mera barbariskt sätt, än Maories. Främlingar, som hafva besökt dem, loforda i hög grad deras gästfrihet och sällskapliga dygder, precist på samma sätt, som en person från södra England kunde hafva prisat Rob Roys umgängessätt, men de turkiska slättboarne i Herzegovina och ätven Österrikarne i Cat taro och den omgitvande trakten hafva anledning att omtala helt andra berättelser, Såväl at nödvändighet som at val och gammal tradition äro nemligen montenegrinerna ett slägte af fribytare. De måste göra ett eller två röfvartåg årligen, för att ifylla det knappa munförråd, som framalstras i deras ofruktbara dalar, hvilka icke ens äro i stånd att nära tillräckligt boskap samt får och getter, för att mot dem tillbyta sig spannmål å de närgränsande marknadsplatserna. Tid efter annan ha för beständigt städerne och byarne rundt omkring Montenegro blifvit härjade af dessa hungriga bergsboer. I forgångna århundraden hafva de hållit med Venedig emot turkarne, hvilka då voro Europas fasa och förskräckelse, och sedan dess hatva de icke låtit något tillfälle gå sig ur händerna att försöka bemäktiga sig den inbjudande kuststräcka, som afskärer dem från hafvet. Hvad Aetna har varit för Catanea, det har Tzerna Gora varit för Cattaro, med den skilnad dock,