Göteborgsposten – 25 september 1861, sida 1

— Jag lemnar er icke! utropade Blanche. — Vi måste föra henne ombord med våld! mumlade Jacquet. Henri gjorde ett jakande tecken och skyndade framåt med den unga flickan och doktorn. Jacquet följde Jem. Tjädern stod på tröskeln till krogen. I detsamma öppnades dörren på vid gafvel och ljuset strömmade inifrån ut på platsen, så att Henri, Jacquet, Blanche och doktorn ett ögonblick befunno sig midt i ljusskenet. De rusiga sansculotterna rusade sjungande och skrålande ut på platsen. Tjädern ställde sig framför dem; Henri och hans kamrater voro åter undandoldå af mörkret. Tjädern var omgifven af sina nya vänner, hvilkas antal likväl tycktes ha tredubblats: Han fick ej tid att uttala dennå anmärkning. — Låt oss gå ombord! skreko sansculotterna; låt oss fara att säga våra vänner vårt farväl . . . bort till de sanna patrioterna!. . . En båt! en båt! Två af dem togo Tjädern i hvar sin arm, två andra förde på honom bakifrån och hela truppen började att skrikande, skrålande och tjutande springa ned mot hamnen med Tjädern som en fånge emellan sig. Vare sig af en slump eller öfverläggning,