Sjögastarnes konung.) Historisk sjöroman, öfversatt från franskan. XL. Grottan. En timma derefter gick Brune att väcka upp öfverste Augereau och underrättade honom om det möte, som egt rum vid foten af fästets klippa. Augercau var ett barn af folket, ofta grof i sina uttryck, men hans hjerta var godt och hans förstånd säkert. Brunes berättelse återkallade i hans minne allt det förflutna, i hvilket han tagit en så verksam del. — Den lilla vackra Rosa! utropade han. Men äfven jag har lofvat att beskydda henne och rycka henne ur händerna på dem, som bemäktigat sig henne. Den stackars lilla! hon är nu faderoch moderlös. Nåväl, hon skall vara allas vår dotter! Men! tillade han efter ett ögonblicks eftersinnande, om Fouchå förr talade sannt, ) Forts. från N:o 149—155, 157—183, 185—217.