Göteborgsposten – 18 september 1861, sida 2

— Öfverstlöjtnant Brune! sade han. — Hvem är ni? upprepade Brune, som nu var mindre öfvertygad om att han hade att göra med engelska spioner än med franska flyktingar. — Jacquet! svarade den tillfrågade, Och se här barnet, som ni svurit att rädda. Jacquet visade härvid på den yngsta bondflickan. — Bernards dotter! utbrast Brune. — Den vackra Rosa! sade Jean och grep tag i relingen, för att komma i båten. — Ah! inföll Jacquet gladt. Vi hafva ingenting att befara, ty vi befinna oss nu icke inför sansculotter utam inför Frankrikes soldater! Vicomte de Renneville, ty det var han som nyss hotat Brune, lät sin beväpvade arm åter falla. , — Öfverstlöjtnant, sade han, Jag har lärt känna er. Dessa två fruntimmer äro tvenne nunnor: deras hufvuden hotas med att falla på schavotten. På mitt är ett pris satt. Ni kan öfverlemna oss alla åt sansculotterna! Bödeln i Brest skall tacka er derför. (Forts.)