Göteborgsposten – 18 september 1861, sida 1

svunnen, mörkret djupt, hafvet oroligt och hafsbrisen började med en viss häftighet ila öfver böljorna. Det var verkligen farligt, att stanna qvar vid foten af klippan, men hvarken Brune eller Jean tänkte på någon fara: de tänkte endast på sin pligt. Båten fördes långsamt framåt, tyst och stilla som en skugga. Den fördes dessutom säkerligen af en fast och skicklig hand, ty den höll sig säker mot blåsten och floden. XNXNXIX. Kilen. Båten aftecknade sig redan tydligare i mörkret: den var af medelmåttig storlek, en sådan, hvaraf man vanligen begagnar sig i örlogshamnarne för befordrande af depescher. En karl satt i bakstammen och höll rodret i hand; bredvid honom fanns en grupp af personer, hvilka man ej kunde rätt urskilja, men som tycktes vara fruntimmer. En annan karl stod i fören, och utforskade noga horisonten. Bakon: honom sutto tvenne roddare, hvilka med kraft skötte ett par långa åror. Dessa rördes utan det ringaste buller; man såg då och då (ty båiten passerade invid foten af klippan) vattendrop