Göteborgsposten – 18 september 1861, sida 1

ras återkomst skall allt vara klart, för att snappa upp dem. — Jag förstår! ... om blott hafvet icke stiger för hastigt. Vattnet gick de båda männen ända upp till fotanglarne. — Är du rädd för att bli våt om fötterna frågade Brune, Jean log och visade sina hvita tänder. — Låt oss sätta oss vid klippan, återtog Brune, och icke röra oss ur fläcken! Se, månen försvinner nu alldeles ... De ha väl beräknat sin tid, för att kunna färdas i säkerhet; men det förvånar mig, att jag icke hör det ringaste ljud af årorna, och de begagna likväl icke segel. Denna försigtiga tystnad bebådar ingenting godt, kapten! Göm undan sabelfästet . . . det kan glänsa till... Godt... Nu ögonen öppna och icke ett ord! De båda officerarne hade hukat sig ned i en fördjupning i klippan och försvunno alldeles i mörkret. Hafsfloden steg hastigt; vattnet nådde dem nära knäet, och det var tydligt, att vattnet. skulle tio minuter derefter, då båten kunde antagas skola passera förbi dem, nå upp till bröstet på dem. Den i klippan nästan uthuggna gångstigen var temligen långt ifrån dem, och de skulle kanske nödgas simma dit, Månen var dertill för