marken och samtalade sinsemellan, gick framför batterierna en man af och an, klädd i öfverstlöjtnants uniform. Det var Brune. Han stannade flere gånger och tog upp ur fickan en liten kikare, hvilken han riktade inåt hamnen, under det han tycktes bland de många farkoster af alla slag, som styrde från Brest utåt redden, söka dem, som tycktes styra kurs på Portzics redd. Han hade redan ett par gånger visat belåtenheten hos en person, som tror sig skola få se sin önskan uppfylld, och tvenne gånger låtit derpå följa en åtbörd af missräkning. I det han nu åter stannade, tycktes han vara mer än någonsin fördjupad i sin forskning, då en soldat nalkades honom och helsade på militäriskt sätt. — Öfverstlöjtnant! sade soldaten, för att ådraga sig sin chefs uppmärksamhet. — Hvad är det? frågade Brune, utan att vända sig om. — En medborgare begär att få tala vid dig. — Hvilken medborgare ? — Han kommer från Brest och säger sig vara sänd af Prieur de la Marne. — Sänd till mig? — Han säger att han vill tala med den som för befälet här. — Nå! underrätta då öfverste Augerau.