Göteborgsposten – 13 september 1861, sida 1

för att bryta ned det hinder, som reste sig emot dem. Ställningen kunde omöjligen längre bibehållas. Fjäriln och sjömannen väntade sig i hvarje ögonblick skola bli kullkastade: de förvånades öfver att ännu kunna stå upprätta. Och att öfvergifva denna post, för att söka uppnå taket, vär detsamma som att frivilligt öfverlemna sig i sansculotternas våld. De andades häftigt och hårdt båda, under det de ansträngde sina yttersta kräfter. Henri, som låg med kroppen till hälften i takgluggen, uppfattade allt det förfärliga i situationen. Hans högra hand grep tag om jernkorset; hans oroligt spända anletsdrag förrådde allt hvad söm försiggick inom honom. — Låt oss fly! utropade Lonore. — Kom ! såde Jacquet. Låt oss rädda fruntimren, såsom ni sjelf sagt. Men Henri påminte sig ej mera sina ord. Haftis kropp var visserligen :der; men hans själ var ansigte mot ansigte med faran, hos hans båda Ikamrater. Plötsligt lifvades hans så oroliga blick; från hans läppar framträngde ett segerrop, hans ansigte :glänste :af mod och : djerfhet. Under det hans wvenstra hand maskinmessigt genomsökte kläderna, påträffade den ett kruthorn, som han bar, på sig.