Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 1

EEE EEE IEA TEE IEEE EE EEE AASE EE a ;raditioner och det katolska partiets fördomar förglömmas icke, men de ihogkommas enlast för att böjas under det oböjliga oket af de verkliga händelsernas logik. Det finnes 1 den ställen, hvari katolicismens gamla fraser iro lånade och dess ötverhufvuds öfvernaturliga anspråk erkännas, precist på samma sätt som det i de mest rationalistiska af de grekiska tragedierna finnas ställen, i hvilka Zeus och hans brodergudar omtalas nästan som om de voro verldens allsvåldiga herrar; men de behandlas dock sist och slutligen som makter af andra ordningen och Ödet, eller som det nu heter den politiska nodvändigheten får herrska öfver allting. Detta är det ultima ratio, som nu framställes för Pius IX. Han bönfalles, han besvärjes vid den fredliga tro, hvars första tjenare han gör anspråk på att vara, vid det ltaliens vältärd, för hvars skull han engång syntes färdig att offra så mycket, vid den moderna civilisationens principer, hvilka han antages erkänna, att icke göra Rom till oordningens och upplösningens medelpunkt. Men han påminnes med en grym och krossande öppenhet, huru kraftlös hans egen rättighet är, och hvad alternativet skall blifva. Det sjunges ut med klara ord, att Italiens största olyckor hafva härledt sig från påfvarnes makt. Han påminnes om, att hvad Karl den store gaf tog Napoleon bort. Mer än en gång upprepas det, att, komme också hvad som helst, de franska trupperna skola utrymma Rom, och att den helige fadren sedan må göra, hvad han behagar. Ifall han icke vill emottaga konungen aft ltalien såsom sin beskyddare, så skall det anställas en folkomröstning under franska armåens ögon, staden skall öfverlemnas åt de italienska trupperna och han må stanna qvar ifall har lust; hvarom icke så må ödena fullbordas. Hans välsignelse utbedes öfver Italien, men i ett språk, som är foga beräknadt på att bedraga ens en blind patriark. Händerna äro Esaus händer och — utom när den för en stund antager en ironisk ton — är rösten äfven Esaus. Det är icke resonnemangerna och bevisföringen i denna pamfett, som skola ådraga sig uppmärksamhet. Det finnes icke ett argument användt i den, eller ett faktum framdraget i den, hvilket icke har blifvit användt eller framdraget hundrade gånger förut. Den utgör en klar öfversigt af alla de gängse invändningarne mot kejsar Napoleons politik rörande Rom. Det har blifvit sagdt i månadtal, ehuru kanske icke så väl sagdt, att de neapolitanska provinserna äro ett Vendee och Rom ett Coblentz för det nyss förenade Italien. Röfvareväsendets kroniska natur i Sodern, samt de konstgrepp, genom hvilka man fölänat en politisk lösen och en religiös sanktion åt förbrytarebanden, hafva blitvit framställda redan för längesedan. Det behötdes icke en formlig jemförelse med den menskliga kroppen, för att bevisa att Italien behöfver ett hufvud, och att den fläck som är mest lämplig att omsluta landets hjerna och bilda dess och dess nervsystems medelpunkt, är Rom. Utom lord John Russell och — få vi göra detta tillägg? — kejsaren sjelf, hafva nästan alla lugna iakttagare sedan ett år tillbaka sett, att federationen var, för att använda författarens egna ord, en anakronism