Göteborgsposten – 10 september 1861, sida 1

ögonblick var ryggen bar och det skändliga brännmärket syntes för allas blickar. — Se der! sade Fjäriln, jag sade er ju, att vi voro gamla bekanta. Jacquets små ögon glänste af nästan yrande glädje. Det skulle vara omöjligt att kunna förklara det intryck, som dessa scener utöfvat på de närvarande. Man hade för dessa händelser glömt både den döda som låg utsträckt på sängen och grefvens berättelse, men alla de, som funnos i cellen, trodde sig ett ögonblick vara offer för en dröm. En djup tystnad rådde i rummet: ingen vågade röra sig, ingen vågade yttra ett ord. Allas själsförmögenheter tycktes ha stannat i sin verksamhet, utom hos en enda: Jacquet. Den forne agenten hade under sin lefnad bevistat för många skakande scener, att icke vara härdad mot alla nya rörelser. Han närmade sig nu till Fjäriln och frågade honom sakta: — Är det galerkonungen ? — Nej! svarade kolossen. — Då, mumlade Jacquet, ha vi än mera skäl att låta honom lefva. Han skall visa oss, hvilken väg vi ha att följa. Vicomten hade åter blifvit herre öfver sig sjelf. — Lonore! Blanche! utropade han, i det