Göteborgsposten – 10 september 1861, sida 1

Disraeli är af medelstorlek och hans ansigte har en stark judisk pregel; så mycket angående hans kroppsliga beskaffenhet. Hvad det andliga angår, så är han smidig, klok, insinuerande, sarkastisk och bitande, så att han kan sticka sin fiende till döds och tillfoga sin motståndare ett brännsår. Han känner alla partier i grund och botten, emedan han sjelt bekannt sig till alla principer. Känner man hans politiska betraktelsesätt, så bör man skynda sig med att framställa det, ty nästa minut kan han vara i stånd att komma en på skam i detta afseende. Den första delen af hans politiska lif förlopp i en ren radikalism. Då han debuterade på den politiska banan, fordrade han icke mindre än treåriga parlamenter och hemlig omröstning vid valen; vi vilja dock icke påstå att han fordrat upphäfvade af de ärftliga privilegierna. Nu för tiden skulle ingen våga hysa tvifvel om den strängt konservativa karakteren i hans teorier. Hans första steg på den politiska banan var mycket bedröfligt eller, rättare sagdt, alltför lustigt. Uppeldad af stolthet öfver det beröm, han helt kort förut hade förvärfvat sig i den vetenskapliga verlden, ville den unge romanförfattaren lokalisera i underhuset de politiska figurer och den bildrika filosofi, som 1 ,the young Duke, , Contorini Fleming, Venetia och andra hans arbeten gjort en så makalös lycka. Men tyvärr lät ett nästan vansinnigt skratt höra sig rundtomkring honom, och Disraeli måste sätta sig ned, bedöfvad, men icke modlös, under det han sade till sina grymma kolleger: ,Den dag skall komma, då jag skall förstå att tvinga er att höra på mig! Och han har hållit ord. Hans inflytande i underhuset är obestridligt. Huru ofta har man icke sett kammaren, utmattad, ja, nästan vaggad i sömn af fem timmars tråkiga och tunga debatter, vakna upp och råka i passion vid de eldiga utbrotten af denna nervfulla vältalighet. Debatten håller nära på att dö ut; den talare, som sist har haft ordet, torkar sin panna och bereder sig att gå; ,the speaker sjunker tillsamman och tyckes just ärna gifva tecknet till uppbrott. Man hör denna oändliga massa aft ljud som följa efter en länge spänd uppmårksamhet, och som tyckas utgöra ett slags hvila efter tystheten. Då visar sig med ens en mager och oansenlig man, med en mörk ansigtstärg och en yppig, lockig hårväxt och tager ordet. Ögonblickligen inträder stillheten åter, orörligheten utbreder sig nyo öfver parlamentsmedlemmarne; man lyssnar, man applåderar, ty det är Disraeli som talar, och Disraeli förstår att imponera. Med ett hotande finger pekar han på det slagtoffer han har utkorat sig, och så begynner ett af dessa vidunderliga, improviserade foredrag, hvilka i en så stor hast hafva höjt ex-ministern upp till första rangen bland de engelska talarne. Hans fraser äro lätta, flygtiga och stickande som en bisvärm; de surra ett ögon