Göteborgsposten – 10 september 1861, sida 1

— Denne man! svarade LEonore och visade på grefven. Henri spände hanen på sin pistol, men Jacquet höll honom tillbaka. — Låt honom lefva, hviskade han. Hastigt lösgjorde sig Blanche ur sin systers armar, der hon häftigt snyftat, och tog vicomtens händer, sägande: — Henri! ni lefver . . . men Charles? Vicomten vände bort ögonen och sänkte hufvudet. — Död! sade Blanche. Henri svarade icke. Den unga flickan föll på knä med hopknäppta händer. Det låg i hennes rörelse och ställning ett sådant uttryck af förtviflan, att Henri fruktade för den arma qvinnan. — Blanche! min syster utbrast han, låtom oss ännu hoppas. Gud har låtit ett underverk ske, i det han räddat mitt lif. Hvarföre skulle Han icke hafva räddat Charles, liksom han räddat mig ? Blanche, låtom oss hoppas! Vi äro nu förenade; Försynen skall skydda oss... Vi skola snart åter börja våra efterforskningar ... — Ah! utropade plötsligt Fjäriln, som närmat sig fönstret. — Hvad är det? frågade Jacquet. — Sansculotterna ! (Forts)