Göteborgsposten – 7 september 1861, sida 2

XXAXI Den döda. Vare sig nu, att fröken de Morandes väntade sig skola få höra detta namn eller att detta slag var så häftigt, att hon saknade nödiga krafter att kunna mottaga det — hon rörde sig icke. Man skulle kunnat tro, att hon ej hört detta namn, som likväl borde uppväcka inom henne ett så klagande eko, detta namn på den man, som förorsakat henne alla hennes lidanden och kanske äfven alla hennes anförvanters död. Fröken de Morandes satt orörlig på sin bädd med sänkt hufvud, stirrande blickar, halföppen mun och alldeles likblek. Man hörde ej längre den rosslande andehemtningnn hvissla mellan hennes färglösa läppar. Loths hustru hade säkerligen detta utseende af orörlig stelhet, då Gud straffade henne för hennes nyfikenhet. Doktorn var sysselsatt med Bertha, som han sökte lugna. Då han nu vände sig till fröken de Morandes, blef han förskräckt öfver hennes tillstånd: han trodde, att hon befann sig i denna yttersta stund, då kroppen stelnar i en sista konvulsion, då själen vill fly ur sitt jordiska hölje, för att på sina Psychevingar höja sig upp till Skaparen. (Forts)