Göteborgsposten – 4 september 1861, sida 1

delse inträffade, de voro färdiga att deruti se Guds finger. i Måhanda skall det intressera våra läsare (alt se huru samma sak bedömts at engelska Utverhuset, hvilket med sina biskopar och lorder väl kan anses representera det hög. kyrkliga partiet i Eugland. Den diskussion vi gå aut relerera tilldrog sig visserligen icke under den sista utan redan under den nästforegående parlamentssesslonen; men frågan som der berordes är af alltför stor vigt tör all icke äfven nu förtjena att tagas i betraktande och oss veterligt har ertarenheten scdan dess hvarken i Eugland eller annorstädes lemnat något bevis mot de vid densamma anförda argumenterna för större frihet i gudstjenstens utötvande. I följd at den vidt omkring sig gripande andliga rorelse, som tvenne är twillbaka uppkom i London, blet otillräcklgheten af kyrkor derstädes gauska kännbar. Många såväl prester som lekmän kände sig gripna at ewt brinnande begär att bidraga till skingrandet at det verkligen hedniska mörker, hvari hundratusentals at denna ofantliga hufvudstads innevånare voro försänkta, men stötte på ewt hinder i den omstandigheten at lämpliga lokaler för religiösa sammankomsters hållande fattades. Tvenne stora samlingsrum — James IHall och Exeter Hall — hyrdes och besöktes al stora skaror, som ej plägade infinna sig vid offentliga gudstjensterna, men de föorslogo blott för ewt enda yvarter 1 denna jättestad. De, som sökte väcka och tillfredsställa ett religlöst behot hos den stora massa, som dittills varit främmande för all religion, sågo sig om efter nya lokaler och hyrde, i brist på bättre, teatrar för söndagsaftnarna. Utgången af detta forsok öfverträftaude forhoppningarna. Folket strömmade till de religiosa sammankomstor, som hollos på dessa ställen, och när man, uppmuntrad häraf, hyrde flera teatrar, blefvo dessa lika talrikt bLesokta. Men ett sådant användande at dessa förlustelseställen stridde allfor mycket mot de åsigter, som dittills proklamerats inom hogkyrkan, för att de ej skulle väcka skrupler och anstöt hos många kristna. Lord Dungannon uttalade denna uppfattning at trågan, då han fästade Ötverhusets uppmärksamhet på dessa -gudstjenster, i hvilka statskyrkans prester deltagit, och föreslog Huset att ogilla dem såsom varande mera egnade alt alstra fördomar mot sanna religiösa grundsalser än att befrämja dem. Jag kan intyga, yttrade den ädle lorden i det anförande, hvarigenom han sökte motivera sina farhågor och sitt förslag, au let aldrig förr än nu försports att någon prest visat sig på teaterns tiljor. Huru stort förkt än puritanerna fordom hyste för vår kults ieliga ceremonier, så gingo de dock aldrig så ängt, att de valde en teater till lokal för eligiösa sammankomster, och huru lättsinnig ch törderfvad den följande generationen än var, å skulle den dock ryggat tillbaka vid blotta anken på att hålla gudstjenst på sådana stälen. Och det är i sjeltva verket lika stötande tt se en prest förkunna Evangehum på en eater, som det skulle vara att se en skådepelare på predikstolen. Jag är så angelägen om någon om att Evangelii sanningar utsprias, så vidt som möjligt, men allt bör ha sin id och sitt rum, och huru förträffligt ändage RN