Göteborgsposten – 4 september 1861, sida 1

Till vår tids vigtigaste frågor inom de religiösa området hör den om lekmannaverk samheten och den dermed sammanhängand om friheten att välja tid och rum tör relgiö sa föredrags hållande. Om det högkyrkug partiet i värt land fiuge råda, så erholle man nen med kappa och krage ett uteslutandi monopolium på all andlig verksamhet och or dets offentliga förkunnande komme då avt tjeu ras vid tempelmurarna. De frikyrklige s deremot i alla sådana tvångsåtgarder stor: vådor för kyrkans inre lit och vänta jus af lekmannaverksamheten och predikoräven utvidgande i anseende till tid och rum, de bästa följder for detsamma. lit stort steg mot dessa trågors lösning i frikyrklig rikt ning utgjorde konventikelplakatews upphalvan de; men ehuru de andliga bönhasjagtern: upphört, kämpa de högkyrkliga alltjemt mec de vapen, som de äga i behall för sin upp fattnings tillämpning. Och de betrakta Urdeu: torkunnande på ställen, som icke äro särskild invigda dertill, såsom ett farligt nyhetsmakeri om icke ett fördömligt protanerande, ehuru Frälsaren och hans apostlar predikade icke blott i templet och synagogorna utan äfven under bar himmel och i enskilta boningar. Man torde erinra sig att många visa hutvuden skakades, då domprosten Wieselgren for två år sedan höll rehgiosa föredrag under bar himmel för dem, som af en eller annan anledning icke infunno sig i kyrkorna; och det allo gynnsamma resultatet af det djertva 1öetaget törslog ej att hätva alla betankligheerna. Alt de, som icke kunde förlika sig lermed, skulle hafva ännu mycket mera ati anmärka mot grefve Stackelbergs konventikel på teatern i Westervik var nawurligt, äfvensom att då derunder en tilltällig olyckshänREA ONANI AL ENS RT ATA SAA A EE S een