Göteborgsposten – 31 augusti 1861, sida 1

soldater . . . Han vågade ej handla, ty spionens ordres hade stadfästats af öfversten ... Slutligen började en liflig gevärseld och välkända skri, på hvilka man kände igen rojalisterna, hördes uppifrån kullen, I detsamma flammade en klar eldslåga i luften. — Framåt! kommenderade Brune och skyndade i väg med dragen sabel. Soldaterna rusade ifrigt efter Bin chef, men de nåddes nästan genast utaf en svärm af kulor. Rojalisterna, som lågo spridda i ljungen och på kullen eller höllo sig i bakhåll i de öfvergifna hyddorna, mottogo de republikanska trupperna med en mördande eld. Då börjades en af dessa mördande strider, hvaraf Frankrikes inre historia från den tiden bär sina blodiga spår, i hvilka den besegrade aldrig bad om nåd och segraren ej kände medlidande. Rojalister och republikaner slogos med samma raseri, samma ifver och samma tapperhet. Elden underhölls å båda sidor så väl, att nattens mörker försvann inför gevärselden. Emellertid drogo rojalisterna sig tillbaka, antingen af beräkning eller derföre att de nödgades vika för fienden, upp på kullen, der doktorns boning låg. Snart blef just detta hus stridens förnämsta punkt. Rojalisterna hade klättrat öfver murarne och höllo sig på gården som i en befästad punkt. Brune, som alltjemt gick i spetsen för soldaterna, kom då fram till stora porten.