Göteborgsposten – 30 augusti 1861, sida 1

NAR FRE Fn OGIER SIS AASE landen, såsom t. ex. då hertigen af Orleans skulle gifta sig, får man en klar och letvande föreställning om, hvilket intryck det senare måste göra på hofven, när Ludvig Napoleon brukade detta brutala ord. Det tillkännagaf den sjelftillit och energi samt den anslutning till Frankrikes demokratiska och krigiska instinkter, som snart efteråt skulle göra sig gällande vid Sebastopol, Magenta och Solterino. För hertigen af Orleans tordes man icke välja ett fruntimmer utom fursteståndet och måste derföre hålla till godo med en prinsessa ar Mecklenburg-Schwerin. Hon kunde visserligen icke betrakta detta äktenskap såsom en mesallians; men man hade dock försökt att göra henne rädd för det oroliga franska folket, hvartill hon, såsom Guizot berättar, svarade: Jag vill hellre ett år vara hertiginna af Orleans, än tillbringa hela mitt lif med att sitta här i fönstret och se hvem som kommer in på slottsgården. Odet tog henne, såsom bekant, temligen boukstafligt på orden. Detta äktenskap afslöts år 1837. Emellertid bade det i afseende å den giftasfärdige hertigen förefallit en högst intresssant episod. År 1835 skulle br de Barante, hvilken dittills varit gesandt vid sardinska hofvet, afgå såsom ambassadör will S:t Petersburg, och då han skulle mottaga sina instruktioner, öfverraskade han ministeriet med frågan hvad han skulle säga och göra, ifall man i Petersburg på ett eller annat sätt skulle gifva honom en vink om möjligheten at ett äktenskap mellan hertigen af Orleans och en af kejsar Nikolai döttrar. Stor öfverraskning. Ministrarne kunde icke svara honom någonting, utan bådo honom gå till konungen. Konungen sade att han for ögonblicket hoppades kunna få en erkehertiginna af Österrike för sin son. Han var förmodligen rädd för att en rysk storfurstinna skulle erbjudas, blott för att man skulle atstå från den österrikiska prinsessan, och att man, när man öfvergifvit henne, dock icke skulle tå den ryska. Han ålade derföre gesandten att icke inlåta sig på en sådan plan. Snart visade det sig att hr Barante hade anat riktigt. Vid det ryska hofvet började ett fruntimmer att för hans hustru anspela på ett sådant äktenskap, och storfurstinnan Maria talade derefter, dels mellan fyra ogon, dels i sin moders, kejsarinnans närvaro, direkte till honom om hertigen, frågade om hans karakter, bildning och personliga älskvärdhet samt utbad sig hans porträtt. Det företöll den franske diplomaten att här var fråga om en verklig böjelse och han ville gå den åtminstone så vida till möte, att han gaf en bal, hvilken kejsarinnan och storfurstinnan lofvade att bevista, och till hvilken han inbjöd storfurstinnan Maria. Men hon kom icke. Kejsaren framförde sjelf till gesandten hennes ursäkt och tillade att hon icke befann sig väl. Men några dagar efteråt sammanträffade hon med honom på en annan hofbal och sade att det hade gjort henne så ondt att hon icke kunde komma på hans bal. Hon tillade: Jag gret, och om morgonen gick jag och såg upp till edra fönster.