Göteborgsposten – 29 augusti 1861, sida 1

framförallt fråga om folkundervisningen; d torde man snart sagdt i allra sista rummet ha skäl att rådfråga tyskarna, som genom sin politiska omyndighet gjort talet om det stora täderneslandet till ett blott munväder för dem sjelfva, till ett speord för andra; en nation, som villigt finner sig i despotism, junMervälde eller byråkrati, allt efter omständigheterna; — och som aldrig kommer från theori till handling (åtminstone icke förnuftig!) Nej! då är det mera skäl att taga England till råds, eller att se efter, huru det stod till med grekernas och romarnes uppfostringsoch undervisningsväsende, näst före de perioder i deras historia, då de framstodo såsom aldrig ofverträffade, knappast upphunna förebilder för alla tiders folk och samhällen. Klokast är dock att i det längsta hålla sig till sig sjelf och sitt eget, och man skall i sanning vara både döf och blind för sanningen, om man icke snart nog låter öfvertyga sig, att tider funnits, då våra gamla Trivialskolor och Gymnasier, åtminstone några bland dem, lemnat litet eller intet att önska, såsom plantskolor för ämbetsmannaduglighet och sann vetenskaplighet; — att socknar finnas i vårt land, ja hela härader och provinser, der folkundervisningen och menige mans derat beroende upplysning stått och ännu stå på en höjd, som i främmande lånders rikaste trakter får söka sin motsvarighet. — Tack vare — i ena som i andra fallet — lärjungarnas kraftiga medverkan till uppnående af skolans ändamål; — tack vare, med ett ord Vexelundervisningen! Jal — för att till slut yttra några ord om det pedagogiska diskussionsämne, som gifvit anledning till hela denna skriftvexling — det är ett tactum, som icke kan förnekas, att vexelundervisningsmethoden har vunnit och icke förlorat på den stränga granskning, de omilda domar, hvarföre den på sista tiden varit föremål; att den har framtiden för sig. Man betrakte blott de redan vunna resultaterna af Vexelundervisningsskolan på Arbetshuset, och jamföre dess snart treåriga verksamhet med andra skolors etter andra methoder! Man lägge märke till den obestridliga sanningen, att man snart sagdt ingenstädes i vårt land har någon tillstymmelse till ett folkskoleväsende, som står i någorlunda öfverensstämmelse med fordringarna i 1842 års Folkskolestadga, utom der Vexelundervisning handhatts af en någorlunda duglig lärare. Och har man väl skäl att förundra sig deröfver! Har det icke funnits en tid, närmast före utfärdandet af nyssnämnda stadga, då hela Nationen var så genomträngd af förtroende till Vexelundervisningen, att regering och ständer, såsom en ganska enkel sak, föreskrefvo och gjorde till lag hvad som t. ex. i allra största delen at Götheborgs stift endast förekommer såsom ett sällsynt undantagsfall, att allmogens, äfven den fattigaste torpares eller dagakarls barn skall lara att både läsa, skrifva och räkna. Med Vexelundervisningen kan detta mål hinnas; och hvad är icke derm 3