Göteborgsposten – 28 augusti 1861, sida 1

Hvad menas med en fix ide och hvad förstås rätteligen med Pzedagogik? Genmäle till Handelstidningen af Lektor Blomstrand. (Forts. fr. n:o 197.) Jag har i det föregående talat om den fixa idgen; återstår nu, enligt det föresatta ämnet, hvad som kan vara att säga om pedagogiken (H.-T:s redaktör behagar kalla det pedagogten, och begår derigenom ett misstag, som icke just vittnar om rätt grundliga studier af den vetenskap, hvari andra förekomma honom så okunniga). Först dock ännu nägra ord om det tillfälle, för etwt par tre är sedan, hvarifrån den lilla förargliga anekdoten ursprungligen förskrifver sig. Då jag råkat blifva den oskyldiga anledningen ull den mindre hedrande rol åtskilliga härvarande skollärare fått spela i H.-T:s skildring deraf, har jag ansett det såsom min pligt att, så vidt på mig ankomme, ställa saken i sin rätta dager. För egen del är jag fullt öfvertygad, att H.-T:s läsare längesedan upphört att lägga någon vigt vid allt hvad under rubriken Staden och Länet kan i samma tidning om mig förekomma; och hvad dem angår som så icke gjort, dem som satt tro till alla H.-T:s yttranden om den originelle. den envise, den otillräknelige lektor B., måste jag längesedan hafva så djupt sjunkit i deras aktning, att det litet eller intet skulle båta, att i en annan tidning göra några vanmäktiga försök att gendr.fva uppgifterna och tillbakavisa beskyllningarna. Men då jag af nyss anförda skäl ansett mig förhindrad att iakttaga en fullständig tystnad och jag funnit omständigheterna särdeles gynnande att kraftigt påminna en viss inflytelserik person om vigten af att alltid hålla sig till sanningen och taga sig till vara för otidigt öfvermod; då jag, med ett ord, af annan grund gripit till pennan, kan jag icke underlåta att äfven för egen räkning draga någon fördel af det erbjudna tillfället. H.-T:n må gerna fortfarande föreställa sig, ifall den annars har lust derull, att jag, vid ifrågavarande tillfälle, för två å tre är sedan, varit sakförare för alla der närvarande lärares enhälliga mening, och jag hvarken vill eller kan förneka att jag då uppträdt i ganska skarp opposition mot de åsigter som der förfäktades af H.-T:s redaktör, hvilken lärer inbillat sig, i uppenbar strid mot rätta förhållandet, att dessa lärare saknat all bekantskap med den pedagogiska litteraturen i Tyskland, och derat tagit sig anledning till det djerfva påståendet att pedagogien vore