Göteborgsposten – 28 augusti 1861, sida 1

— ——— och jag kan försäkra ers helighet, att jag endast önskar att alla mina församlingsbor skulle dö en lika så from och fredlig död som grefve Cavour. Påtfvens toffelbeklädda fot hade under hela tiden, som munken talat, med otålighet sakta stampat goltvet. Vid slutet abröt påtven honom med en bitter sarkastisk ton. Verkligen, broder Giacomo; om det är så, kan jag endast lyckönska er öfver den högst exemplariska hjord ni har der i Turin. En rätt näit församling, en rätt nätt församling! Munken slog ned sina ögon; den enkla munken var uppenbarligen bragt ur fattningen samt häpen och törvånad ötver att finna kyrkans hufvud så ironiskt skeptisk angående nädens allmakt, så otrogen i afseende å syndares ånger och omvändelse samt lyckhga återlösning och så färdig att ur sin egen lilla tro hemta bevis emot den religiösa beskaffenheten at en hel församling aft kristna. Och, tillade påfven efter ett uppehåll, under hvilket han itrigt tummade om vecken af sin hvita drågt -och sakramentet — viatico, hvilket ni administrerade den döende ministern? Ja, hvad var det för en besynnerlig fars (che graziosa commedia, voro påfvens egna ord), hvad för ett skådespel var det ! Munken var förbluffad. Helige fader ! sade han, sakramenterna administrerades i närvaro at grefvens broder, markis Gustavo, hans dotter och svärson, grefven och grefvinnan Alfieri samt andra personer, hvilkas djupa katolska känslor ingen menniska någonsin betviflat. De kunna bevittna — — Nog, nog, afbröt påtven honom tvärt; var god och uppsätt skriftligen den forklaring som vi begära af er. Ni förstår, samt infirn er ofördröjligen hos generalen för er orden. Dermed slutade denna sammankomst, hvilken räckte vida längre tid, än jag har behoft för att beskrifva den. Intör generalen tör Franciscanerorden och inför inqvisitionsstyrelsen upprepades scener af samma beskaffenhet. Det var klart att romerska hofvet hoppades kunna, antingen genom det intryck som påtvens person skulle framkalla eller genom munkoch inqvisitionsdiciplinens skrämskott, formå den stackars munken att uppenbara så mycket at grefve Cavours bekännelse, som det skulle behofvas for att genom förvrängving och prestadvokatyr hopkoka ett om än aldrig så blekt återtagande å grefvens sida af hans politiska villfarelser. Och detta skulle naturligtvis, efter deras sätt att framställa saken, icke hafva inneburit något brott emot bigtens okränkbara hemlighets. insegel, emedan ett återtagande, för att vara. verksamt och hafva någon förtjenst inför Guds ögon, naturligtvis måste vara lika så offentligt som de läror eller de handlingar från hvilka skandalen uppstått, och den ångerfulle syndaren följaktligen måst gifva sin andlige rådgitfvare icke blott tillåtelse utan rent af uppdrag att så öppet som möjligt godtgöora det onda, hvars upphofsman han erkänt sig vara. Men saken förhåller sig i sjelfva verket så, att grefve Cavour icke hade någonting att återtaga och icke återtagit någonting, att han hade hvarken böjelse eller ledighet eller framförallt samvetsbehof att gora något återtagande. I trots af allt det tåfänga prat som EE RET SEA VERA RIAA ESR SSE ADA