Göteborgsposten – 24 augusti 1861, sida 1

mtste—— Nm — LL LJ få äta ensam vid bordet eller om der blefve en stor samling, om jag skulle kunna läsa på de tillstädeskommandes ansigten orsaken till att de kommo dit — skilda från vänner och slägtingar på denna åt umgänge egnade tid at året Framför allt undrade jag om jag skulle få höra mitt modersmål talas, om der skulla vara några andra engelsmän än jag vid table dhöte på värdshuset i Schnowenberg. Till min förvåning fann jag det långa bordet fullsatt med gäster, sådana som pläga träffas på sådana ställen. Men öfver alla och iIsynnerhet ofver de närvarande representanterna för mitt fädernesland -— tycktes svälfva ett moln at melankoli, och en del deraf tycktes hvila på mitt eget ansigte. , Vi alla sågo ut som om vi skämdes för att vara der, och hvar och en afoss tycktes betrakta sin granne med misstänksamma blickar. Hur, tusan, kan ban vara här på juldagen ? Denna fråga gjorde hvarje närvarande engelsman sig om hvarje anuan närvarande engelsman. Der voro den unge mannen med mustascherna och hans unga hustru — hvad gjorde de der en sådan dag? Det måste aldrig stå rätt till. De måste ha lefvat öfver sina tillgångar och samlat skulder i sitt hemland, så att de icke kunnat återvända dit och fira jul der. Eller kanhända är här en enleverimg med i spelet — ja, så måste det vara. De ha rymt och vistas tillsvidare fjerran från England. Man bör akta sig för atv göra deras bekantskap. Och så är der den irländske herrp med de färgade mustacherna och ringarne och kedjan; han ser ut som om han icke kunde betala lör sig, han bär en omisskännelig prägel at penningbrist. Man får akta sig for att tala med honom, En flyktig bekantskap med den herrn skulle ha farliga följder. Man skulle om qvällen få höra en lätt klappning på sin dörr, och vid ropet, stig in, skulle den irländske berrn komma in med en mängd ursäkter för den frihet han tog sig och skulle vidlyftigt förtälja att det var den löjligaste sak i verlden, att han nyss hade fått ect telegram, som gjorde det nödvändigt för honom att resa till Kugland, men att han råkade att ej ha tillräckliga respenningar och att han vid första ögonkastet märkt att ni just vore en man, som gerna skulle bistå en gentleman och en landsman som råkat i penningknipa. Och vad beträffar den hemlighetstulla familjen, som består af en oflicer på half sold, hans wustru, hvilken ser ut som om hon gråtit rela sin lifstid, och den så tarfligt klädda lottern och sonen, som aldrig kan bli mått — denne officer på halt sold — att han är let, ser jag vid första ögonkastet — är icke n man som man kan närma sig; det skulle cke gå an att vara bekant med honom längre ram i England. Och dessa tvenne medelålders fruntimner, som resa tillsammans utan någon bekyddare — huru skulle de ta sig ut som ekanotskaper framdeles? De skulle kanske ntressera den, som ville lära känna två mameller, som aldrig mer komma att fylla femio är och som om de icke äro sjeltva öfverygade att de voro unga flickor dock äro allt öfvertygade att alla ansågo dem vara et. De skulle intressera den, som ville änna två fruntimmer hvilka beslutat kläda