Göteborgsposten – 17 augusti 1861, sida 2

upL IOT Hald Hallld, VUUeRH IRA MITIIIMAR VARD hopa, och det vill ej gerna stå på debetsidan bredvid dessa båda länder. Det fruktar dessutom för Österrike, hvars snara upplösning det befarar; och vill i så fall vara skildt från detsamma, för att vid dess fall kunna, troget sir traditionela politik, taga till sig så mycket som möjligt och utan tvekan genast rycka an med nationalitetsprincipen, sedan de mindre tyska furstarne med Österrike förlorat sitt bästa stöd i striden mot enhetslusten inom Tyskland. Således ingen allians med de båda östra kamraterna. Men i så fall har man ju Frankrike. Att detta ligger och uppmärksamt falkar på Österrikes söndring, är ej längre tvifvelaktigt. Mot vissa medgifvanden skulle möjligen vid den stundande söndringen Preussen kunna utverka sig tystnadens och godkännandets bistånd af Frankrike vid utförandet af annexationspolitiken inom Tyskland eller Gothapartiets teori satti praktik. Skulle icke det afsedda mötet mellan Napoleon och Wilhelm I kunna afse något dylikt? Men härvidlag ha de mindre tyska furstarne vaksamma ögon. De känna af gammalt den preussiska politiken och de skola följa den i dess alldra minsta smyghål, för att motarbeta den, då det gäller dem. Uppenbarligt är, att konung Wilhelm vacklar mellan dessa tvenne alternativer, sedan det nationela grollet med England och den engelska ministerens ovilja stängt utsigten till en neutralitetsallians med Albion. För Preussens välfärds skull måste snart beslut fattas. Är Wilhelm I vuxen situationen; har han nog mod att öppet ställa sig på endera sidan? Man betviflar det allmänt, och dermed minskas äfven hoppet om, att man snart skall få se ett slut på det ovissa tillstånd, hvilket suger det gamla Europa inpå benen. Italien har fått sig en ny vän, som ej heller tvekat att i likhet med flere andra öppet uttala sig. Enligt Turins officiela tidning har nemligen presidenten för amerikanska republiken Costa Rica uttryckt hos regeringen sin glädje öfver det italienska folkets enande och erkänt konungariket Italien. — Italien har riktigt lyckan ombord på sin farkost. Det får mycket mera penningar än det behötver. Subskriptionen på lånet är 7 gånger större än den äskade summan, nemligen 1,052,600,000 fres. Turin allena har tecknat för 660 millioner och sålunda inbetalt 44 millioner kontant. Italiens gesandt i Paris, hr Nigra, har blifvit på det vänligaste emottagen af kejsar Napoleon, för hvilken han ej heller tvekat, att öppet i fleres närvaro till svar på fråga säga, att romerska frågan snart måste afgöras för det öfriga Italiens skull. Pätliga regeringen i Rom har fallit till töga — men tillsvidare dock allenast på ena knäet. Påfven vill nemligen, oaktadt kejsar Napoleons begäran, icke afskeda sin krigsmister de Mårode, men kardinal Antonelli har dock uttalat inför Goyon sitt lifliga beklagande af de senaste händelserna och ingått på Goyons vilkor för försoningen, att för framtiden endast underhandla direkte med honom. Goyon skall fortfarande stanna qvar i Rom och allt är således åter på gammal fot — ehuru dock med den vigtiga skilnaden, att allmänna opinionen i sjelfva Frankrike nu är fast stämd mot ockupationen, att schismen mellan franska och påfliga trupperna är ohjelplig 0. 8. v. RKicasoli skall nog veta att begagna sig af det, som genom oenigheten kommit i dagen. Österrike nalkas med hvarje stund allt närmare sin slutliga kris. Dess regering har visserligen fördröjt stunden genom att begagna det sista medel det hade i sin ego: ungerska landtdagens upplösning. Sannolikt skall man försöka det gamla spelet med anordning om nya val och derunder med fiffiga intriger söka att få fram regeringens förtroendemän, om sådana finnas. Men, tyvärr for Österrike, lärer det vara så ohjelpligt sjunket i Ungrarnes ögon, att det djupt föraktas och hatas af alla. Resande ha blifvit träffade utaf Iden mine af lugn men orygglig beslutsamhet, som karakteriserar den allmänna fysiognomien i Ungern. Man vet der, att Österrikes finansTnöd är ohjelplig och man litar på den. Visserligen har regeringen gripit till den stora låtgärden, att i ett kejserligt manifest till de olika stammarne inom riket uppmana dessa till enighet, under bedyran af sin goda vilja ... Men det är för sent! Ungern har förmycket öfvertaget och det skall ej släppa det. Underrättelserna från Polen äro hemlig